4 Brännpunkt
Brännpunkt
29/08/2010 ifisk
Brännpunkt är namnet på sidan för medlemmarnas
debattartiklar. Det ställs även högre språkliga krav på en debattartikel
än på ett vanligt inlägg eller en insändare. Debattartikeln har som
uppgift att upplysa och övertyga läsaren genom tydliga argument.
Debattartiklar är vanligast i stater med demokrati, och utgår ofta från
(parti)politik.
Innan du själv vill lämna
in en debattartikel till Brännpunkten bör du därför noga
tänka igenom vad du vill med din text.
Bygg inte onödiga murar
29/08/2010 Gerd-Peter Löcke
Lena Wenman är teckenspråkig eller döv, om vi noggrant vill definiera
funktionshindret. Somliga talar även om handikapp. Hennes situation är i
alla fall ofta den samma som invandrarna befinner sig i. Det är lätt att
man snubblar redan vid start och bygger onödiga begreppsliga murar.
Varken teckenspråkig eller invandrare är perfekt till hundra procent.
Eller är du funktionshindrad om du faller och bryter benet?
Det
är inte benämningen som är det viktiga, tycker Lena. Därför föredrar hon
att kalla sig teckenspråkig. För henne är teckenspråket helt enkelt ett
sätt att kommunicera. För en invandrare kan det vara tyska eller
suahili. Och alla flyktingar kan inte ens läsa eller skriva.
Hör
du till dem som inte hör eller förstår, kan till exempel sociala
situationer, där flera pratar, vara en utmaning. Redan lite
uppmärksamhet och hänsyn från omgivningen kan underlätta tillvaron för
de ovan nämnda.
- Det lättare att komma med i gruppen om
någon ids bry sig om att det till exempel är tillräckligt ljust, att det
inte är för mycket oljud, att det finns papper och penna... Det är nog
lättare för alla parter om man är mer medveten om olika specialbehov. Då
blir inte murarna så höga.
Lena jobbar sedan sju år
tillbaka som projektkoordinator på föreningen Finlandssvenska
teckenspråkiga. Hon tycker att attityderna har blivit bättre, särskilt
bland unga. Och att det är positivt att olika slags människor syns allt
mer i medierna. Men murarna finns fortfarande där. Speciellt de som
avgränsar arbetslivet kan vara särskilt höga.
Också
Lena har stött på problemet med att vara jämbördig med andra i
arbetslivet. Själv har hon studerat ekonomi och marknadsföring vid
universitetet och tidigare jobbat en del med information och haft eget
företag.
Mycket har gjorts för att underlätta invandrarnas
integrering i samhället. Nu hoppas hon att handikapperspektivet i det
nya handikappolitiska programmet tas med i all förvaltning och allt
beslutsfattande.
Det handlar om likvärdighet och icke-diskriminering. I alla sammanhang. Principerna ska gälla alla: invandrare, flyktingar och teckenspråkiga. Men hur de ska förverkligas rent konkret återstår ännu att se. Därför är det viktigt att IFISK, finlandssvenska teckenspråkiga rf samt dylika organisationerna också själva är aktiva i uppföljningen.
Om bekräftelseonani och trivselfascismen
28/08/2010 Gerd-Peter Löcke
I mars gjorde Organisationskonferensen klart för oss att vi liksom många
andra föreningar inte kan undvika de moderna nätmedierna.
Publicistförbundets Hangöseminarium 2010 gav nu insikt hur median och
politiken runt världen använder de sociala medierna.
De
flesta amerikanska politikerna har två ansikten. Åtminstone vad som
gäller Facebook-identiteter: en officiell för allmänheten och en privat
för ”äkta” vänner. YLE- redaktören Pirjo
Auvinen följde med valet i USA. För att komma in på olika
tillställningar måste hon alltid lämna in sin mejladress. Du kommer helt
enkelt väldigt snabbt åt människor genom e-mejl. I synnerhet Barack
Obama hade stor framgång tack vare sina enorma mejlkontakter.
Demokraterna hade hela 13,5 miljoner mejlkontakter. Webbkampanjen var
massiv och väl genomtänkt. Det fanns t o m i-phone applikationer för att
stöda Obama.
En finländsk politiker som fallit offer” för Facebook och bloggar är
riksdagsledamot Ulla-Maj Wideroos. Enligt Wideroos har mycket
ändrats i politikernas liv när bloggen kom till. Hennes egen blogg blev
den mest lästa på bloggen.fi. Personligen fördrar hon idag Facebook.
Median har den fördel att personer är med sitt eget namn. I Österbotten
har dock personliga möten face-to-face större betydelse än de sociala
medierna.
Lena Lindeborg från TV-nytt använder Facebook i
jobbet dagligen. Enligt henne har journalisterna grovt missad hela
Facebook-fennomenet. I synnerhet 50+ journalister informerar alldeles
för lite om hur FB faktiskt fungerar. Mest skriver de om de negativa
aspekterna såsom hotbilder, pedofiler eller rasister. Lindeborg vill
göra slut på de tre myterna om FB-medlemmar som är mental inkontinens,
bekräftelseonani och trivselfascismen. Det finns så många positiva
exempel såsom ”Vi som talar svenska” och ”Service på svenska”.
Som
producent på Radio Extrem representerar Petter Sandelin den yngre
journalistgenerationen. För honom och hans målgrupp är sociala medier är
ett måste.
- Man kan dra så mycket nytta av den sk. ”kollektiva
kompetensen”. Det finns så många aktiva community-medlemmar som jobbar
frivilligt med översättning och spridning av olika intervjuer.
Han
hänvisade även till Google som gav 345 miljoner träffar för ”marketing”
och 142 miljoner träffar för ”sociala medier marketing”. De sociala
medierna utgör således redan en tredje del av hela webbmarketingen.
Jag
är övertygad att ifisk inte bara hänger väl med vad som gäller de
sociala medierna utan redan är en viktig länk i det finlandssvenska
medialandskapet.
3 Nyheter (RSS), 4 Brännpunkt (RSS)
Somaliaexperter tror på fred
07/08/2010 ifisk
Arshe Said |
Ett internationellt Somalia-möte arrangerades 2-5 augusti i
Helsingfors. Mötes ena seminarieordförande var Arshe
Said, som representerade Finlands Somaliförbund. Mötets
andra ordförande var utrikesministerns specialsändebud i Afrikas
kriser, riksdagsledamot Pekka Haavisto.
I mötet deltog 40 forskare och politiska aktörer, bland annat somaliska representanter från olika delar av världen. På plats var också högt uppsatta representanter för internationella samföundet, bland annat FN:s byrå för Somalia (UNPOS), FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och EU. |
Mötet sökte konsensus kring de mest centrala problemen i en
konflikt som pågått i 20 år och betonade vikten diskussionerna i
Finland har för Somalias framtid.Arshe Said är nöjd med mötets resultat. - Det var verkligen ett unikt möte. Vanligtvis är konferenser enbart akademiska men nu fick människor från olika områden komma till tals. Nu föreslås att inrätta ett organ som bevakar mänskliga rättigheter för att landet ska stabiliseras. Men även en grupp av akademiska rådgivare för att främja freden. - Inbördeskriget har plågat Somalia i 20 års tid och landet har ingen fungerande centraladministration. Nästa år upphör mandatet för Somalias tillfälliga regering (TFG). Man talar om att somaliska rebeller beskjuter civila i Mogadishu. Ändå beslöt medlemsländerna i Afrikanska unionen vid sitt möte i juli att utöka fredsbevararstyrkorna. Nu borde de stridande parterna förmås att sluta fred. Men det är viktigt att somalierna själva ledar processen – med stöd från det internationella samfundet. - Somalias egen fredsprocess är det viktigaste för oss. Mötet födde dock konkreta tankar om hur fredsprocessen kunde fortsätta efter att den tillfälliga regeringens mandat mynnar ut. Bland annat poängterade vi vikten att respektera mänskliga rättigheter i Mogadishu. I mågna afrikanska länder har migranterna grundat projekt på gräsrotsnivå, där man till exempel försöker bygga upp en infrastruktur i hemlandet. I Finland är det särskilt somalierna som har varit aktiva. Afrikanska unionens har definierat de afrikaner som så att säga lever i ”diaspora” som den afrikanska kontinentens sjätte område. Seminariet hade arrangerats i samarbete mellan utrikesministeriet, riksdagens AWEPA-grupp (European Parliamentarians for Africa) och Kyrkans Utlandshjälp och avsikten var att främja den vacklande fredsprocessen i Somalia. |
3 Nyheter (RSS), 4 Brännpunkt (RSS)
Mångfald enda vägen
30/07/2010 Arshe Said
|
Arshe Said |
I samband med HBL:s gästredaktörer skrev Arshe Said den 5
juli i dagens ”impuls” om förändringarna i åldersstrukturen att
Finland.
Alla är överens om att förändringarna i åldersstrukturen gör att
Finland inom en nära framtid kommer att behöva utländsk
arbetskraft. Det innebär att antalet personer med utländsk
bakgrund på arbetsplatserna ökar och att "mångfald" kommer att
bli ett aktuellt begrepp i arbetslivet.
|
Mångfald brukar ofta förknippas med integration av personer med utländskt ursprung; ett sätt att motverka etnisk diskriminering, men det handlar kanske främst om att kunna utnyttja allas resurser på arbetsmarknaden. Det handlar om att lägga fokus på kompetensen. Det långsiktiga målet är att ingen ska fästa någon avgörande vikt vid kön eller etnicitet utan i stället se till vilken kompetens som behövs för ett visst arbete.
För mig är det självklart att mångfalden i arbetslivet kommer att spela en avgörande roll för den finländska ekonomins framtida tillväxt. Mångfalden bidrar till kreativitet och nytänkande: två nödvändiga ingredienser för att skapa ett dynamiskt samhälle. Med ett dynamiskt samhälle menar jag ett som utvecklas, ett där folk tar initiativ till nya idéer och ambitioner och där kulturlivet blomstrar. Motsatsen till ett dynamiskt samhälle är ett stagnerande samhälle, ett samhälle som inte utvecklas. Ett samhälle där inga nya idéer förverkligas.
Kulturen har en betydelse långt utöver att enbart omfatta konstnärlig verksamhet. I dagens globaliserade värld krävs kännedom om främmande kulturer. Att etablera sig på nya marknader kräver kunskap om andra kulturer. Förmågan att kunna kombinera olika verksamheter, som kultur och näringsliv, kan bli avgörande.
Företag som gjort mångfalden till sitt signum kan lättare anpassa produkter och tjänster till en brokig marknad. Många företag ser därför mångfaldstänkandet som en långsiktig investering.
Att framgångsrikt arbeta för mångfald är en process som måste kommuniceras utåt och stödjas under en längre tid. Därför behövs ett nationellt projekt där målet är att uppmärksamma nyttan av mångfald i arbetslivet, acceptans av olikheter samt att profilera Finlands näringsliv som en viktig aktör i dessa frågor. Det är det enda sättet att få Finland att bli ett lyckat exempel på mångfald inom arbetslivet - på samma sätt som Finland nu är ett exempel på ett jämställt samhälle.
Arshe är forskare vid Aalto-universitetet.
I princip har jag rätt (till vad)?
23/07/2010 Henrich Mannerheim
Henrich Mannerheim tar emot Hilkka Lindeborgs publicering av ryskspråkiga anhörigvårdarens upplevelser. |
Ryske invandraren och ifiskaren Henrich Mannerheim har
svenska rötter och har alltid velat tala svenska. Men i
Helsingfors det är svårt att hitta passliga kurser. Nu tvingas
sonen till finskt dagis.
Tillsammans med min fru och son lämnade jag Estland år 2007 för
att jobba i Finland. Till utbildning är jag jurist. På grund av
mina svenska rötter föll sig valet av svenska naturligt och för
mig. Därför ville jag även att min son skulle börja i ett
finlandssvenskt daghem och integreras på svenska.
|
Redan på det första daghemmet resumerade daghemsföreståndaren att de inte ville ge oss någon plats. Som förklarning fick jag höra att min svenska var för dålig. Och samma svar fick jag på de tre övriga daghemmen jag besökte. Som jurist och som aktiv deltagare i IFISK:s språkprojekt SOS – Svenska och samhällsorientering lärde jag mig snabbt att jag i en tvåspråkig stad som Helsingfors har rätt att bli integrerad på antingen svenska eller finska. Det gäller också mitt barn.
Men eftersom det inte står utskrivet i språklagen hänvisar den svenska dagvårdschefen i Helsingfors södra distrikt till svårigheterna att placera ett barn i ett daghem med ett annat språk än förälderns modersmål. Hon påstår att ”dagvården är ingen språkskola”. Jag däremot påstår att språkliga utmaningar redan finns inom den svenska barndagvården. I finska daghem har de flesta barn finska som enda hemspråk. På svenska sidan är helt svenska familjer snarare ett undantag.
Som jurist frågar jag mig hur det är möjligt att myndigheterna få medveten behandla medborgarna fel? Enligt överinspektören på Justitieministeriet, Maj Krogell-Haimi, har staden i princip begått ett lagbrått, eftersom det är jag och min fru som bestämmer språket. I princip. Men principer tycks inte gälla alla, eller hur?
Som jurist kan jag inte köpa förklaringarna jag har fått. Jag tycker de är paradoxala. Fast finlandssvenskarna är faktiskt mycket liberala så verkar man ändå vara rädd för att släppa in nya medlemmar med en annan kulturell och språklig bakgrund. Det svenska samhället borde ta större ansvar för integreringen på svenska. Man borde inte vara så rädda för att det finlandssvenska faller sönder.
Jag kunde bättre svenska än finska då jag flyttade till Finland. Men eftersom det var omöjligt att integreras på svenska talar jag idag bättre finska än svenska. Och vi tvingades till slut placera sonen i ett finskt dagis i Kvarnbäcken. Där får han ryskt stöd, som kommer att fortsätta i skolan. Om inte finlandsvenskarna inom kort lyckas integrera invandrare på svenska så kollapsar det finlandssvenska samfundet inom några tiotal år, sakta men säkert.
Varför talar inte Finland om svartsjuka?
20/06/2010 Gunnar Hilén
År 1995 togs cirka 1 000 barn om hand i Finland eller drygt tre
om dagen. 2008 var siffran 2 200 eller ungefär sju barn om
dagen. Samma år var cirka 10 000 barn omhändertagna, en ökning
med 66 procent jämfört med 1993.
Bara det faktum att barn omhändertas av det sociala över huvud taget, att ungdomar super sönder skallarna före vuxen ålder och att vuxna inte kan tala om kärleksproblem med varandra är fog nog att undra vad är det vi håller på med. Nu i sommartider vore det läge att fundera lite djupsinnigare över allt det vi inte "hinner" att tänka på under de bråda arbetsdagarna. Efter massakern i Sello på nyårsaftonen uppmuntrades vi åter att tala om våldet. Jag föreslog att motivet till vad som då hände var svartsjuka. Hur många reagerade på det? Ingen. Varför? Jo för att för det första är det en känsla, bottnad i dålig själv- och människotillit och för det andra kommer ett sådant motiv för nära var och en. Det blir omöjligt att isolera en sån sak och projicera den till en tryggare plats. Alla vet hur svartsjuka känns. Just därför borde det gå att sätta ord på fenomenet men nej då. Vi talar inte om sånt i Finland. Vi talar om invandrare, familjevåld, vapen, mera psykologer med mera för att slippa oss själva. Att inte ha ord för känslor kallas med ett främmande ord för "alexithymi". Det är en farlig "sjukdom". På sammanlagt fyra år inträffade under 2000-talets första decennium blodiga händelser som tog livet av över 30 människor och hundratalet skadade. Låt oss kalla det för blinda "känsloutbrott" som ledde till svåra tragedier. Känsloutbrott i stället för ord. I Kina skjuter och hugger man redan ihjäl små barn på daghemmen. Jag har redan tidigare varnat för liknande saker här hos oss men reaktionen är iskall tystnad. Om vi fortsätter med vårt eviga "sånt händer inte här" har vi det här fortare än kvickt. Det är inte långsökt att jämföra oss med Kina ... fråga alla företagare om de tycker det ligger för långt bort när det gäller att göra bra affärer! Allt vad skillnader heter i olika samhällsstrukturer jämnas dessutom mer och mer ut i och med globaliseringen. Snart är det bara språken som identifierar ett land, men engelskan slukar upp allt fler, allt snabbare. Daghem byggs i allt snabbare takt. Vad betyder detta? Jo, att fler och fler barn kommer ifrån sina föräldrar i den viktiga barndomen. Det är definitivt ingen revolutionär och framstegsvänlig tanke som gagnar kvinnlig frigörelse och total jämlikhet, som man så ofta får höra. Resultatet är snarare att vi snart inte vet vad en förälder är eller vad den har för betydelse för barnet. Mamman som är hela livets viktigaste person orkar inte eller har inte lust att vara mamma då karriären med egna pengar lockar mer än kärleken till och från barnet. Man kan inte politisera ett i grunden psykologiskt faktum; barnets enorma beroende och behov av mammans fysiska och psykiska närvaro. Det barnet förvägras slår tillbaka senare som en rekyl fylld av hat och desperation över att inte veta vem det är. De hemska psykiska lidanden vi redan bär på i samhället på grund av att föräldrandet är på utdöende må nu skyndsammast ges högsta prioritet inom vården och på den lidandes egna villkor utan krav på snabba och billiga "lösningar". En identitet är ingen maskindel. Att vinna röster på att skrika sig hes på fler daghem är en mardröm för oss och kommande generationer. Att vi blir hårdare och hårdare mot oss själva och andra har sina förklaringar. Vi lämnar det mjuka bakom oss. Struntar i det.
Gunnar Hilén, psykolog
Debattartikeln publicerade även i HBL |
Integration är inget att kompromissa om
18/06/2010 Tanja Ljungqvist
"Årets aktivaste" Tanja Ljungqvist [zoom] |
Jag är glad över att ordförande Stefan Wallin som i sitt
öppningstal på partidagen slog fast att SFP inte kompromisser
med det som är rätt. Jag är glad och stolt över ett parti som
vågar stå för det som är rätt. Jag är stolt över minister Astrid
Thors som rakryggat stå för det som är rätt – också under hot.
Vi går mot ett riksdagsval där invandringspolitiken garanterat kommer att vara en av de viktigaste frågor. Jag är glad över att fungera som ordförande för SFP:s integrationspolitiska utskott, där vi försökt vara aktiva och hjälpa partiet med vår sakkunskap i integrationsfrågor. Det finns partier som säger att Finland inte behöver invandrare, de som säger att invandrare tar jobben av finländare. Till dem vill jag säga att jag tror att enda sättet att bli av med arbetslösheten är att vårt samhälle i stället för att stänger in sig blir mera öppet. Jag talar för att ett öppet samhälle där alla känner sig trygg och välkomna. Och detta är inget att kompromissa om. Invandrare måst komma in i det finländska samhället.
Vi behöver varandra och jag är övertygad om att vi alla
utvecklas till det bättre när vi lär känna varandra.
|
Vi kan inte ändra andra än oss själva
18/06/2010 Emina Arnautovic
Emina Arnautovic (Foto: Kvinnoförbundet) Närpesbon Emina Arnautovic valdes 2007 till årets flyktingkvinna och 2008 valts till Årets österbottning. 2010 har Svenska kvinnoförbundet valt henne till ny viceordförande. Eminas blogg |
Invandrarfrågorna och utmaningar i integrationspolitiken är
många. Bara under den senaste veckan har vi snubblat över olika
nyheter som berör människor med utländsk bakgrund. Allt från
farmödrarnas utvisningsbeslut till bråk på Borgbacken.
Dessa nyheter väcker många känslor som till slut riktas helt och hållet på fel person eller organisation. All denna energi borde användas för att kartlägga situationen i landet och jobba därefter med tydliga mål för en lyckad integrationspolitik. Finland går bara i barnaskor när det gäller invandringsfrågor och integrering. Men jag är förvissad om att vi kommer att hitta rätt sätt och balans och ett system som passar just oss i Finland. Men vi måste jobba utgående från vår egen situation och vi måste enas kring samma mål. Att vi har en populistisk våg i landet hjälper inte. Problemen kvarstår och blir bara fler ju längre vi jobbar i olika riktningar. Finland behöver en övergripande strategi som vägleder både beslutsfattarna och folket där det tydligt utkristalliseras vad integrering innebär och vad målet med den ska vara. Jag uppfattade mig som integrerad först när jag kände mig trygg och lycklig. Många gånger blev jag missförstådd. Många gånger missförstod jag. Vid varje tillfälle har jag dock kommit till insikt om nya saker och vuxit som person. Och jag vet att mina medmänniskor också gjorde det. Det tar tid att anpassa sig, både som nyinflyttad och som värd. Vi behöver vara tydliga i våra förväntningar, konsekventa när det behövs och ha medmänsklighet i överflöd. Vi behöver kunskap och en insikt om att vi inte kan ändra någon annan än oss själva. Publicerades den i HBL den 13 juni 2010. |
Hur mycket får en invandrare kosta?
10/06/2010 Ordförande
[zoom] |
I slutet av 2009 var vi, som är födda utomlands, men vistas
stadigvarande i Finland, ca 233 000 personer. 156 000 av oss är
utlänningar, dvs. personer som inte har finländskt
medborgarskap. De flesta av oss är ryssar, ester, svenskar och
somalier.
Antalet personer med ett annat modersmål än de inhemska språken (finska, svenska, samiska) var ca 211 000. Vem är då de övriga 22 000 utlänningarna? De måste väl tala svenska eller finska? Om vi antar att inte alla 8568 i Finland bosatta svenskar har svenska som modersmål och att de flesta av de 70 procent ålänningar med finländskt pass talar svenska eller finska som modersmål, så är statistiken i balans. Jag har träffat ålänningar som känner sig som utlänningar i Finland. Dessutom är 30 procent av ålänningarna, dvs. 8 800 födda utanför Åland. De inflyttade kommer från 82 olika ursprungsländer och talar 51 olika språk. Är de alla utlänningar på Åland? Är några av dem kanske inhemska medborgare i Finland? Ingår de alla i den statistik, Statistikcentralen upprätthåller? ”Vi vet ingenting närmare.” Det finns även särskilda bestämmelser för personer med finska rötter som vill flytta till Finland från det forna Sovjetunionens område (s.k. finskingermanländare). Från början av 1990-talet har omkring 30 000 återflyttare, främst från Ryssland och Estland, kommit till Finland. Kanske har 13432 av dem finska eller svenska som modersmål? ”Vi vet ingenting närmare här heller”. Men det som vi vet är att det krävs en hel del olika tillstånd för att komma in i landet och för vistelse här. Även en person med finländska släktrötter beviljas inte automatiskt uppehållstillstånd för att kunna återvända till Finland. Bättre är de ställda som är medborgare i en av de nordiska länderna. För dem räcker det att de registrerar sig hos magistraten efter sex månaders vistelse i landet. Medborgare från EU-länder ska registrera sig hos den lokala polisen om vistelsen överstiger tre månader. Annars får de fritt komma till Finland för att studera, arbeta eller av andra orsaker. Alla de ovannämnda personerna kostar. Men hur mycket (extra) kostar en invandrare? Som kommuninvånare har en invandrare rätt till service på samma sätt som alla andra kommuninvånare. Kostnader förorsakar främst av sådana tjänster och inkomstöverföringar som betalas till alla som bor i Finland. Dessutom reserverades i inrikesministeriets budget för 2009 totalt 136,247 miljoner euro för kostnader som orsakas av mottagande av asylsökande, främjande av integrationen av kvotflyktingar och asylsökande som fått uppehållstillstånd samt ordnande av utkomst för återflyttare från det forna Sovjetunionen. Om vi tillägger de ca 30 miljoner euro som arbets- och näringsministeriet använde 2009 för ordnande av integrationsutbildning för vuxna invandrare och den undervisning i eget modersmål för invandrarbarn som undervisningsministeriet finansierar så kostar invandringen ca 170 miljoner euro extra per år. En invandrare kostar således 730 euro extra, vilket motsvarar XX flaskor Koskenkorva (Tyvärr är enligt 33 § alkohollagen all indirekt reklam för starksprit eller annan verksamhet för främjande av försäljningen av starksprit förbjuden). Om vi dock tar i betraktande att mången invandrare även är en god skattebetalare och att i synnerhet unga, utbildade invandrare som bor länge i landet medför mycket stora samhälleliga nettofördelar, borde det väl rymmas med några utländska mor- och farmödrar samt några rumänska tiggare. Var finns de rumänska tiggarna egentligen i statistiken? Kanske borde vi börja om från början. För egentligen vet ni ingenting närmare om invandrarna. Gerd-Peter Löcke Ordförande |