San Quentin och adrenalinet
21/01/2012 av ifisk
Redan i hemlandet USA började Susan Haraldson syssla med
fängelseteater. En av de första spelplatserna, där den kristen
teatergrupp uppträdde var San Quentin-fängelset med såväl livstids- som
dödsdömda fångar.
– Det var en chock för mig, jag var
bara i tjugoårsåldern. Alla galler! Och man skulle hela tiden kollas av
vakter.
Också i de finska fängelserna är reglerna stränga. På förhand får hon
inte veta något om fångarna vare sig om straffen eller om brotten.
Dessutom är utrymmena små och rätt så otympliga. Mindre bekymrad är hon
över publiken som består av interner med både brott och straff på nacken.
–
Förstås är det inte en vanlig publik vi talar om. Därför är det viktigt
för mig att visa glimtar ur verkligheten, ur livet.
I hennes arbvete med fåångarna är det viktigt visa respekt. Gör du det
visar de respekt även för henne och hennes pjäs.
–
Adrenalinet ökar som på vilken föreställning som helst. Det beror inte
på att jag är rädd. Inte ens på San Quentin var jag rädd.
Själva pjäsen handlar om en ung tvivlande kvinna som av slumpen träffar
en man på en bro. Mannen är besviken av samhället och redo att hoppa.
–
Förutsättningar år olika hos olika människor. Vissa har familj och
trygghet, för andra har livet varit tungt redan från början. Med mötet
sker en ofrivillig krock mellan personer med helt olika bakgrunder,
förklarar Haraldson.
Hoppas bara att ingen av oss hamnar på andra sida muren för att kunna se på pjäsen.
Läs hela artikeln i HBL här.