Verkligheten Anders B.B. inte är ensam om
09/08/2011 av Gunnar Hilén
Det är mycket mänskligt och därför förståeligt att människor så fort som möjligt vill försöka förstå vad Anders B.B. tänkte på och kände inför och under sina djävulska dåd i Norge 22.7.
Framför allt seglar de politiska värderingarna upp som en faktor med
högt, latent förklaringsvärde. Dessa spekulationer får vatten på kvarnen
när man hör att mannen redan skriver på sitt försvarstal. Hitler skrev
Mein Kampf innan han skred till verket. Han visste högst troligtvis att
han inte skulle överleva eller ens vilja leva efter vad han omedvetet
redan visste han skulle göra.
Det var inte om sina barndomsupplevelser Hitler berättade. Och det kommer det heller inte att bli i A.B.B:s fall. Det är heller inte kring dessa som journalister och andra nu spekulerar eller berättar om. En del har redan kommit ut i offentligheten men omtalas högst sporadiskt, som något vid sidan om. Spännande kanske men med lågt förklaringsvärde. Vill man tro.
Varför? Jo, för det berättar redan nu om en verklighet han inte är ensam om. Att granska hans uppväxt med föräldrarnas mycket tidiga skilsmässa. (A.B.B. lär ha varit ett år), med halvsyskonen, det extremt dåliga förhållandet med pappan och dennes stickande till Sydfrankrike när pojken var i 16-årsåldern skulle rätt många kunna identifiera sig med.
Vilken typ av människa kniper själv av eller låter ett barn knipa av all slags kontakt för all framtid? Vad för ett slags psyke klarar av den prestationen? När ska allmänheten få veta något om faderns möjligheter att känna empati? Vad kommer rättegången att ge vid handen och massmedierna välja att rapportera om?
Om man identifierar sig med en massmördare känns det minst sagt betryckande för den egna personen. Och det vill man inte. Man vill och man riktigt önskar att mannen är ett obotligt monster, född till monster … men så intellektuell att han av någon slags anledning börjar intresserar sig för ”det främmande”, läs invandrare och muslimer.
Hur den tankekedjan slår rot och utvecklas till hat för just muslimer medan han i akt och mening skjuter ner norska ungdomar … ja, den kullerbyttan har ingen riktigt orkat ens försöka förstå. Gro H. Brundtland är så vitt jag vet också en fullvuxen vit kvinna från Norge. Vem såg mördaren i henne?
Hur det såg ut hemma hos hans föräldrar kommer kanske att visa sig med tiden. Om inte annat så finns sanningen inom mördaren. Men nära nog helt begravd. Han har sagt att han fick äta mediciner av olika slag inför slakten … för att stå emot rädslan. Vilken rädsla?
Den psykologiska kunskapen om vad uppväxten betyder sjunker allt djupare ner i glömska i vårt mycket våldsbenägna samhälle. Så ser scenariot också ut för paranoida, personlighetskluvna narcissister. Det är i längden inte de onda som är de farligaste människorna.
Det är vi så kallade goda som inte berättar, talar, lyssnar och uppmuntrar oss själva att berätta, även om våra egna sanningar om hemskheter vi för länge sen bäddat ner i glömskans mylla. Där, där de åstadkommer den största sprängkraften … djupt långt ner, inpackade i gammal smuts.
Gunnar Hilén
Sverige, Esbo