Rasism är majoritetens sak
30/05/2011 av Mediaklipp
Tonen i Sannfinländarnas deklaration mot rasism och diskriminering är att det inte borde finnas några minoritetsrättigheter alls.
För två år sedan var Sannfinländarna inte beredda att skriva på den deklaration mot rasism som Svenska folkpartiets ordförande Stefan Wallin initierade. Ordförande Timo Soini uppfattade manifestet som att det var riktat mot Sannfinländarnas kandidatuppställning i EU-valet.
Efter att ha fått stark kritik för att eventuellt acceptera rasistiska tendenser i sina egna led har Sannfinländarna skrivit ihop en deklaration som de förväntar sig att andra partier ska skriva under. Det ger en bild av att partiet vill ge sig självt ett tolkningsföreträde av vad rasism och diskriminering är.
Vid första anblicken är deklarationen inte kontroversiell. Deklarationen tonar bort indelningen i majoritet och minoriteter på så vis att man skulle tro att det inte finns några som helst strukturella utgångspunkter i samhället.
I bästa fall är Sannfinländarnas deklaration en klar signal till arbetsgivare som haft för vana att slänga luren i örat på arbetssökande som har ett exotiskt klingande namn.
Vid närmare läsning börjar frågetecknen hopa sig. Varför kräver Sannfinländarna att samhällspåverkare ska förhålla sig lika seriöst till alla våldsdåd oberoende av om offret tillhör majoriteten eller en minoritet? Ingen har ifrågasatt att alla ska följa lagen och det finns inget överseende med våld beroende på förövarens grupptillhörighet. Ett rasistiskt motiv är en försvårande omständighet, men Sannfinländarna menar att motivet ska vara ovidkommande.
Den underliggande samhällssynen består av ett motsatsförhållande mellan olika befolkningsgrupper, som om samhället skulle vara ett nollsummespel. Först godkände Sannfinländarnas riksdagsgrupp deklarationen men sedan viss- te många av ledamöterna inte hur den ska tolkas. Den är en ogenomtänkt motreaktion mot vad Sannfinländarna upplevt som en demonisering av dem själva. HBL / Mikael Kosk
Läs hela artikeln här