Förändrad klasstruktur
21/12/2010 av Mediaklipp
Finland var i början på 1900-talet ett mycket mera mångkulturellt
samhälle än i dag. Efter våra krig blev Finland ett slutet land. Vi
ville inte ha hit främlingar eller invandrare, kanske som en reaktion på
att vi lämnats nästan helt ensamma under våra krig? Och vilka mänskor
och mänskogrupper mår dåligt i dagens Finland?
På
ett halvsekel har samhällets makt- och klasstruktur förändrats radikalt.
Då vi tidigare hade ett proletariat bestående av lågavlönade
industriarbetare, mänskor i service- och vårdyrken samt småbrukare – ett
klassiskt proletariat – är dagens underpriviligierade grupper mycket
heterogena, splittrade och politiskt relativt maktlösa.
Trots
att vi har haft en nästan konstant ekonomisk tillväxt (med undantag för
recessionen för två år sedan) under de senaste femton åren, har antalet
fattiga ökat och deras fattigdom har fördjupats. Tio till tolv procent
av vår befolkning har en inkomst som är mindre än 60 procent av
medborgarnas medelinkomst.
Den största gruppen är de
långtidsarbetslösa, där arbetslösheten kan ha varit bestående i andra
och tredje generation. Vi har ensamförsörjare, ofta lågavlönade och med
snuttjobb. Vi har pensionärer som har en pension på omkring 600–700 euro
– många lever enbart på folkpension. Vi har fattiga studerande som inte
har föräldrar som kan stöda dem ekonomiskt. De långtidssjuka är en stor
grupp. Många invandrare som ännu inte lyckats integrera sig och skaffa
sig språkkunskap, utbildning och arbete hör också hit.
Kan
man göra någonting för att denna utstötningsmekanism inte skall
uppkomma? Viktigast vore att vi skaffar oss mera personlig kunskap om de
mänskor vi upplever som hotfulla. Om man har vänner som hör till islam,
eller personligen är bekant med homosexuella mänskor förlorar
projektionen en del av sin styrka och lockelse.
Artikeln baserar
sig på ett föredrag Claes Andersson höll på ett Röda
Kors-seminarium, Medmänsklighet i kris, i Vasa den 1 december 2010.