År 1995 togs cirka 1 000 barn om hand i Finland eller drygt tre om dagen. 2008 var siffran 2 200 eller ungefär sju barn om dagen. Samma år var cirka 10 000 barn omhändertagna, en ökning med 66 procent jämfört med 1993.

Bara det faktum att barn omhändertas av det sociala över huvud taget, att ungdomar super sönder skallarna före vuxen ålder och att vuxna inte kan tala om kärleksproblem med varandra är fog nog att undra vad är det vi håller på med. Nu i sommartider vore det läge att fundera lite djupsinnigare över allt det vi inte "hinner" att tänka på under de bråda arbetsdagarna.

Efter massakern i Sello på nyårsaftonen uppmuntrades vi åter att tala om våldet. Jag föreslog att motivet till vad som då hände var svartsjuka. Hur många reagerade på det? Ingen. Varför? Jo för att för det första är det en känsla, bottnad i dålig själv- och människotillit och för det andra kommer ett sådant motiv för nära var och en. Det blir omöjligt att isolera en sån sak och projicera den till en tryggare plats. Alla vet hur svartsjuka känns. Just därför borde det gå att sätta ord på fenomenet men nej då. Vi talar inte om sånt i Finland. Vi talar om invandrare, familjevåld, vapen, mera psykologer med mera för att slippa oss själva.

Att inte ha ord för känslor kallas med ett främmande ord för "alexithymi". Det är en farlig "sjukdom". På sammanlagt fyra år inträffade under 2000-talets första decennium blodiga händelser som tog livet av över 30 människor och hundratalet skadade. Låt oss kalla det för blinda "känsloutbrott" som ledde till svåra tragedier. Känsloutbrott i stället för ord.

I Kina skjuter och hugger man redan ihjäl små barn på daghemmen. Jag har redan tidigare varnat för liknande saker här hos oss men reaktionen är iskall tystnad. Om vi fortsätter med vårt eviga "sånt händer inte här" har vi det här fortare än kvickt. Det är inte långsökt att jämföra oss med Kina ... fråga alla företagare om de tycker det ligger för långt bort när det gäller att göra bra affärer! Allt vad skillnader heter i olika samhällsstrukturer jämnas dessutom mer och mer ut i och med globaliseringen. Snart är det bara språken som identifierar ett land, men engelskan slukar upp allt fler, allt snabbare.

Daghem byggs i allt snabbare takt. Vad betyder detta? Jo, att fler och fler barn kommer ifrån sina föräldrar i den viktiga barndomen. Det är definitivt ingen revolutionär och framstegsvänlig tanke som gagnar kvinnlig frigörelse och total jämlikhet, som man så ofta får höra.

Resultatet är snarare att vi snart inte vet vad en förälder är eller vad den har för betydelse för barnet. Mamman som är hela livets viktigaste person orkar inte eller har inte lust att vara mamma då karriären med egna pengar lockar mer än kärleken till och från barnet. Man kan inte politisera ett i grunden psykologiskt faktum; barnets enorma beroende och behov av mammans fysiska och psykiska närvaro. Det barnet förvägras slår tillbaka senare som en rekyl fylld av hat och desperation över att inte veta vem det är.

De hemska psykiska lidanden vi redan bär på i samhället på grund av att föräldrandet är på utdöende må nu skyndsammast ges högsta prioritet inom vården och på den lidandes egna villkor utan krav på snabba och billiga "lösningar". En identitet är ingen maskindel. Att vinna röster på att skrika sig hes på fler daghem är en mardröm för oss och kommande generationer. Att vi blir hårdare och hårdare mot oss själva och andra har sina förklaringar. Vi lämnar det mjuka bakom oss. Struntar i det.

Gunnar Hilén, psykolog

Debattartikeln publicerade även i HBL