Då jag fick reda på att min dotters pojkvän var mörkhyad och kom från Nigeria hade jag svårt att komma över de farhågor och fördomar som uppstod i början. Kevin visade sig dock vara en man som tog sitt ansvar för den unga familjen, och den sista isen kring i mitt hjärta smälte bort senast då dottersonen föddes. Rädslan för det okända förvandlades snabbt till en berikande gemenskap.

Vi har mycket att lära från andra kulturer. Jag minns ordförande Gerd-Peter Löckes anmärkning att man i Afrika har stor respekt för äldre människor och det märks när de arbetar inom åldringsvården. Och en bildsvit på temat Kristi lidandes historia förflyttad till Helsingforsmiljö, målad av den avlidne konstnären Abel Gebre, gav mig en ny dimension åt en känd historia om vart rädslan och hatet för det främmande kan leda.

Vad kan vi göra för att nya finländare att känna sig välkomna i våra lutherska församlingar? Frågan gäller i lika hög grad hur vi borde integrera de nya finländarna i vår samhälleliga gemenskap över lag. Kanske borde vi presentera det s.k. fastemanifestet som femton av vårt lands kristna kyrkoledare undertecknade i februari 2009. I den inledande tesen sägs det att människan alltid är i rörelse. Under folkens historia har människor alltid flyttat från ett land till ett annat, frivilligt eller av nödtvång. Migrationen formar hela tiden vår värld och berikar kulturer, också vår egen.

Alla är vi lika värda och bär ansvar för varandra, heter det i en annan tes, som gav upphov till en livlig diskussion. Men som Bengt Dahlqvist från Borgå sade så ser verkligheten annorlunda ut i dag. Jag ville dock påpeka att det är en central kristen princip som vi bör försöka leva upp till.

Vid distriktets vårmöte antogs bland annat ett uttalande, där man hävde med hänvisning till den ryska och den egyptiska mormodern att far- och morföräldrar tillhör kärnfamiljen.

Med vänliga hälsningar från Pensionstagarnas svenska distrikts seminarium i Virdois

Kaj