Den 13 januari besökte jag tillsammans med min fru Gladys Café Freden i Helsingfors, där svensken Jan Tunér, verksam inom International Assistant Mission (IAM), berättade om hans mångåriga erfarenheter från Afghanistan. Jan, som är hemma från Sverige och bor nuförtiden i Ekenäs, tror fortfarande att konflikten i Afghanistan inte kan lösas med krig.

Då Jan 1970 besökte Afghanistan för första gången, rådde det en lång torka och hunger i landet. Afghanistan har en mycket gammal historia och var tidigare ett rikt land vid sidenvägen mellan Kina och Europa. Troligen fanns det jordbruk i området redan 4000 f.Kr. Jan blev så förtjust i landet och började läsa dari, det andra officiella språk i landet förutom pashto. Dar betyder hov och dari var således språket som talades vid hovet.

1986 var Jan med att invika ett ögonsjukhus och en blinskola, där han själv sysslade mest med administrativa frågor och ekonomisk utveckling. Från och med 1990 besöker han landet 1-2 ggr om året för att hålla kontakt med sina vänner och hålla sig ajour med landets händelser. Senast besökte han landets huvudstad Kabul oktober 2009.

529 f.Kr. ingick området i perserriket. Det afghanska mrådet erövrades på 300-talet f.Kr. av Alexander den store och under medeltiden av Djingis Khan. På 1800-talet kunde emirerna endast bygga svaga regeringsstrukture. På 1920-talet försökte kung Amanullah reformera landet, men misslyckade på grund av de konservativa muslimska krafternas motstånd. 1973 tog Daud över makten i en oblodig kupp och orienterade sig först mot Sovjet och sedan mot USA. Dauds kupp banade vägen för stadskuppen 1978 och den kommunistiska regeringen störtade landet in i ett växande kaos med stora flyktingsströmmar till grannländerna Pakistan och Iran som följd. Sedan 2001 försöker västmakterna med USA i spetsen att rensa landet från talib(an)er. Taliban står här för olika oftast pashto-talande militanta islamister.

Redan länge anade Jan att ett krig i Afghanistan var oundvikligt. 1978 var han ögonvittnet hur ett flygplan attackerade presidentpalatsen och 1992 upplevde han med sin familj kaoset i Kabul med gerillagrupper i varje hörn. Det hörs från många håll att fredsbevararnas krig inte kan leda till fred i Afghanistan. Alltför ofta läser vi om att amerikanska eller europeiska trupper har dödat civila och väckt lokalbefolkningens vrede och avsky. Det verkar klart, att om huvuddelen av folket börjar avsky fredsbevarare mer än talibaner så är slaget förlorat. Därför är det viktigt att engagera sig i civila utvecklingsprojekt. Nuförtiden jobbar man i landet med elektrificering av byar. Själv engarerar Jan sig i byn Hazaradjat . Arbetet är baserat på relationsbyggande och förståelse av de deltagande bysamhällenas behov. Med i projektet är bl a IAM och Finlands utrikesministeriet. Jan uppgifter i projektet är att samla in ca 5000 €/år som finansiellt stöd för rent vatten, sanitära anläggningar och undervisning i hygien.

Tunérs artikel om Afghanistan ingår i Fredsposten 4/09.