Den 26.11 hade nätverket "Språkförsvaret" anordnat ett seminarium i Stockholm under huvudrubriken "Försvinner svenskan i Finland? Om finlandssvenskan och åländskan". Salen var fylld till bristningsgränsen eller uppskattningsvis runt 175 personer. Där fanns en namnkunnig panel på fem personer med Ida Asplund i spetsen. Ida är känd från bl a FRIS ( Finlandssvenska Riksförbundet i Sverige ) och Finlandsvensk Samling. Då hon bodde i Finland var hon även aktiv i ifisk. I Sverige har hon jobbat som diskrimineringsombudsman och arbetar som bäst som universitetsjurist i Umeå.

De övriga medlemmarna i panelen var Anders Eriksson, som var med och grundade det politiska partiet "Ålands framtid", Andrea Reuter med livserfarenhet från såväl hemorten Helsingfors som från de senaste, i Sverige, genomlevda 10 åren, Björn Sundell journalist, författare och i ledningen för tankesmedjan Magma och Reinhold Enqvist, pensionerad kemingenjör med helfinska föräldrar, amatörhistoriker och författare.

Diskussionen inleddes med att var och av paneldeltagarna fick tio minuter på sig i en första runda för att introducera sig själva och eventuellt svara på de knepiga, fyra frågorna: Hur står det till med svenskan i Finland i dag? Riskerar den att försvinna? Vad görs och vad bör göras för att stärka svenskan? Vilket ansvar har vi i Sverige? Efter inledningen fortsatte man genom att bjuda in oss i publiken till att kommentera, delge egna upplevelser och ställa nya frågor. Strax höjdes temperaturen i lokalen på ett lovvärt sätt med både detaljrika och kloka påståenden/uppfattningar samt en och annan småprovokativ fråga.

Det blev till slut en både givande och minnesvärd tillställning som kom att uppskattas av, vill jag påstå, samtliga närvarande. Om undertecknad får utse en personlig favorit från torsdagsmötet i Stockholm så är det Ida Asplund. Hennes patos är svårt att bräcka. Hon visade prov på en sällsynt klarhet, en väl sublimerad ilska och total konsekvens i sitt försvar för finlandssvenskens självklara rätt till att, med lagtextens hjälp, få tala, göra sig förstådd och bli betjänad på modersmålet. Hon avrundade sina inlägg med att betona det som egentligen vi alla anade är pudelns kärna i debatten, nämligen att identitetsbyggandet kräver rätten att få vara sig själv med språket som den naturligaste bärande-delen.

Både Björn Sundell och undertecknad var dock, det måste motvilligt erkännas, "ofina" nog att påminna Asplund om en bister verklighet där lagtexten alltför många gånger är för framåt i sin outtalade optimism i att kunna påverka en hel nations känslor till det svenska språket. Man kan helt enkelt inte alltid hänvisa till lagboken om man samtidigt söker en avspänd dialog...kanske, får man vist tillägga, på vilket språk det vara må.

Jag ser fram emot nästa möte ... detta var bara startskottet som någon dristade sig till att påminna oss om. Helsingfors på tur?

Vid den elektroniska pennan
Gunnar Hilén
svensk och finsk medborgare, bosatt i Esbo.

Du får läsa alla Gunnars anteckningar här (pdf)