Jag skrev natt och dag. "I drove all night" som Roy Orbinson sa. Det blev en bok. "Barn är inte att leka med". Jag samladepå tidningsklipp om den mentala ( o-) hälsan och vad samhället gör för att råda bot på människors psykiska lidanden. Vad jag gör nu är att föreslå en ny ingång till eländet. Ett sätt att, inte anklaga och skuldbelägga, men förstå varför så många socialt sett olika typer kan må så lika (illa). Detta efter att vi med naturvetenskapen hunnit gå igenom hela kroppen och hela psyket med alla de olika metoder man utvecklat där, utan att må bättre.

Nu ska jag till Göteborg och tala om den på ett symposium som NKMR anordnar. Det betyder Nordiska Kommitteén för Mänskliga Rättigher. Det faktiskt finns ett sånt! Jag ville att även svenskarna skulle bli intresserade av boken så jag skickade iväg ett mail med en sammanfattning. Boken är som en dolkstöt i vårt samhälle. Naturligtvis fick jag inget svar från Sverige. Jag tror det har att göra med känslorna kring detta att dra = emigrera. "Okey, stick då för hel---e men håll dig undan sen och kom inte med några dj---ä kommentarer".

Jag har kommenterat Sverige i min bok. Men jag kommenterar Finland också. Båda länderna är fina. Och mår dåligt. När jag flyttade till Finland så "fick jag syn på Sverige". Jag "nyupptäckte" mitt fosterland. Jag blev lite rädd. Var det så här jag tyckte om mitt eget land? Inte konstigt jag stack då he-he-he !

Jag tvekade länge huruvida jag skulle skicka iväg min reklamtext till Sverige. Sen beslutade jag mig för att göra det. Även om jag råkade förolämpa det. Jag måste för det bor en sådan röst inuti mig. Har ni en sådan röst? En kvardröjande som liksom jobbar som en utrikesreporter och lite spion på samma gång?

Lås oss skratta åt eländet! Och åt hur vi ÄR vi människor! Hahahahahahahahahaha!

Gunnar Hilén är 52-årig leg psykolog och arbetshandledare, invandrad för 20 år sedan till Esbo.