Text   [zoom]

Porträtt
Hemsida

Mer om det omedvetnas ambassadör och att vara på flykt

Jag har i något sammanhang dristat mig till uttrycket "det omedvetnas ambassadör".
Med det försökte jag säga att när en infödd träffar på en "utfödd" ( = invandraren, flyktingen ) så händer något inuti den infödde. Jag menar att den utfödde främlingen krafsar på den inföddes egen, inre, slumrande främling och får den infödde att kanske för första gången i sitt liv komma i kontakt med sidor av sig själv den inte visste den bar på. Många, och allt fler och fler om man får tro senaste undersökningar angående inställningen till slika utfödda, tål inte denna kontakt med sig själva.

Denna inre främling består till stora delar av ett barn som den vuxne för länge sedan glömt bort att ta hänsyn, över huvud taget eller ens lyssna, till.

Barnet i oss människor är det mest föraktade av allt levande. Forna tiders extremt tydliga och många gånger grymma initiationsriter, över allt på jorden, och vår tids nära nog totala brist på detsamma, fyller enligt mig samma syfte, nämligen att inte lyssna på det lilla barn vi också är. Man kan döda det eller nonchalera det.

Konfirmationen, 18-års-dagen med allt vad den lovar, militärtjänsten, flytten hemifrån, mm mm., allt detta finns kvar men innebörden i företeelserna är urvattnad och vi tar inte händelserna på allvar. Det finns över huvud taget inte mycket allvar kvar i våra liv men desto mer misslyckad, eländig existens men den är inte något som har med ALLVAR att göra. Du är en looser eller en framgångsrik. Det ordparet känner vi till. Men "allvar" kontra "lek" förstår vi inte längre. Jag menar att det är en sak det som gör att vi inte längre har kontakt med vårt inre barn. Vi skiljer inte på ALLVAR och LEK. Det är ingen dikotomi för oss. Det är bara ett enda NU, ett flow som inte får ta slut för då hotar stillheten, lugnet och därmed möjligheten för våra egna tankar att födas och eftersom våra tankar ofta innehåller minnesbilder från historien så hotar kaos. Kaos därför att nuets flow ger inte plats för "då" eller "sen". TID ÄR PENGAR är vad det handlar om i dag och det är en KATASTROF, varken mer eller mindre.

B i ett sådant existentiellt läge, alltså ett där kaos hotar inifrån...förvisso ett helt utsökt läge för att lära oss något nytt om oss själva...och vi råkar stöta på en utfödd främling så blir det bara för mycket för oss. I det läget måste vi och jag menar verkligen MÅSTE vi, stöta bort den andre för att inte själva trilla över styr helt och hållet eller gå till anfall, som ju bekant är det bästa försvaret.

Att stöta bort, att vända sig om och gå eller gå till anfall, är alla lika bedrövliga alternativ när vi träffar den utfödde. Och minns nu min tanke om att vi beter oss så därför att vi inte skiljer på allvar och lek.

Titta på barnet ! Se när det sitter vid bordet och försöker lära sig något om att äta själv. Det är koncentrerat till 100 %. Det lyssnar eller inte lyssnar till den vuxnes råd men allt detta är på stort ALLVAR.

Se nu åter på samma barn! Det är mätt och belåtet och kastar sig ut i något som vi vuxna skulle kunna kalla för psykotiskt...om vi inte själva hade kontakt med vårt inre barn. Men som TUR är så har vi det !!! och ser att det vad barnet gör nu är att det LEKER.

Barnet talar med annan röst, sin mammas eller pappas, det använder vuxna gester, det berättar för sin mamma att nu får hon smaka av barnets mat som, tillverkad på jord och maskrosor, är världens bästa mat. Barnet LEKER, det går in och ut ur olika identifikationer med sin omgivning för att lära sig mer om densamma OCH därmed om sig själv. Det egna jaget börjar alltid i att krafsa på och beröra den andre.

Kan du skilja på allvar och lek, dvs att vara koncentrerad på en fix uppgift, här och nu, resp att släppa koncentrationen och bli tidslös - som i drömmen - så kan du också använda dig av just lekfullheten och ohotad lyssna på den utfödde, dennes annorlunda berättelser och dennes annorlunda sätt att tala UTAN att bli rädd, behöva avbryta och försvinna eller slå ( dig loss ur den andres allvar ).

Jag hävdar på fullt allvar ( ha-ha-ha ) att för att kunna öppna armarna för sådana som oss - jag är också en utfödd - måste de infödda bli bättre i att skilja på allvar och lek, koncentration och association, "tid-är-pengar-mentaliteten" och drömlik tidslöshet där pengar återfår sin riktiga natur ( som ju egentligen är något så flyktigt och påhittat som en nationell eller global överenskommelse om något vi vill kalla värde ), dvs en materialiserad illusion om dess ägares förträfflighet.

Finnen är, just nu, tyvärr extremt dålig på att leka, associera, drömma och kastrera/avslöja pengars överenskomna värde-(löshet). Finnens allvarliga upptagenhet av pengars illusion om dess ägares förträfflighet håller på att bli det största hindret för att kunna öppna landet för oss utfödda. I samma grad blir han och hon okänslig för min historia och vill inte veta något om den. Den är näåmligen på allvar och när allvar bemöts med allvar så är det som med batteriet. Med plus mot plus eller minus mot minus uppstår ingen elektricitet eller ny kraft. Vi utfödda behöver er inföddas lek.

Det hände ingenting fast alla här fick egen telefon att prata i...samtalet är ännu lika långt borta.

Text: Gunnar Hilén, psykolog från Sverige 
Foton: ifisk