Alla tycks ha "vaknat" samtidigt, det hävdas nu att vi behöver invandrararbetskraft nästan med det samma och mycket. Samhällets beräkningar visar mörka moln över arbetsmarknaden i Finland i den närmaste framtiden.
Men det krävs mycket mera än statistik över hur många arbetare som behövs för att hålla Finland igång. Det krävs ett fungerande system på alla nivåer. Av alla som uttalat sig är det bara sfp's ordförande Stefan Wallin som i sitt festtal på sfp:s 100-årsfest sade ut att det inte är enbart muskler och hjärnor som behövs utan människor, deras kultur och traditioner. Han tar upp integrationen. Och det är det jag vill mest poängtera. 
I Finland finns ett stort antal invandrare som är mycket svagt integrerade och deprimerade av det. Bland dem finns människor som har bott här i 20 år och inte kunnat komma in i samhället och arbetslivet. Det finns många unga, nyanlända människor som går arbetslösa och därför är desperata. Och vi talar om flera tusen av dem.
Om man kunde börja hela invandrarkampanjen med att skapa ett nytt hållbart system för dem som redan bor här. Satsapå dem nu och de kan vara till hjälp då vi står inför en ström av invandrarkraft. De kan fungera som länken till nya finländare samtidigt som de kommer att känna sig nyttiga i samhället, som ger dem en roll.
Men allt handlar ju om attityder och fördomar bland finländarna. Det är där vi skall börja, inte med lagparagrafer och bestämmelser. Allt skall komma från gräsrötterna, från människornas hjärtan och själen. Då blir det en äkta och mer stabil plattform inför stora förändringar med många nya finländare. 
Tanja Enberg
(Artikeln publicerades även i HBL den 01 december)

    29.11.2006 Nykomlingen ser emot ett mänskligare samhälle?

Man skulle ha trott att utvecklingen automatiskt går mot det bättre ... mot ett öppnare och fredligare och allmänt mänskligare samhälle. Men åter kom ett bakslag.
Finländare tycker att vuxna sammanboende inte ska slå varandra. Så bra! Vad som är mindre bra och rent av förskräckligt att få höra är att man samtidigt tycker att det är OK att slå och läxa upp barnen. Både som förälder och lärare för barnen.
Man försöker illa kvickt förklara uppgifterna för sig själv. Det är nog inte samma typer som svarat på de två frågorna om våld i relationen och den från vuxen mot barn. Oj, vilken förklaring! Det spelar ju ingen som helst roll. Faktum kvarstår hur man än vänder och vrider sig. Lagen mot aga efterlevs icke och vill icke bli efterlevd av de goda vuxna. Vi vill slå våra barn. Vi behöver det. Ta inte den "friheten", "rättigheten" ifrån oss, ty då lyder vi inte lagen längre. Då lever vi hellre lagvidrigt. Då blir vi som de svenska moderaterna som bara vägrar att betala TV-licensen för det hör till moderatens rättigheter och rent av PLIKTER att inte lyda samhället.
Det är en pervers liknelse, jag vet. Jag ska heller inte gå vidare med den. Jag vill i stället med den här ingressen komma in på ett annat ämne som på ett psykologiskt plan väldigt mycket hänger ihop med barn-agan. Nämligen finländaren och invandraren/flyktingen eller som jag kommer att kalla honom/henne i fortsättningen: NYKOMLINGEN.
Barnet och nykomlingen väcker liknande känslor. De kommer bara i lite olika ordning. Där barnet väcker i det närmaste en euforisk, extatisk livsglädje, tacksamhet till och gemenskap med hela existensen ... där kanske nykomlingen på sin höjd lyckas framkalla känslan, liknande den till en avlägsen släkting. "Vad hette du nu igen? I vilket ärende kommer du?"
Så småningom, när barnet växt till sig inom och med familjen och nykomlingen inte längre väcker paranoia utan t o m ger den andre, den genuina igenkänningens glädje, då är de två mer jämlika.
Och ännu längre fram kan alltså rollerna vara helt ombytta. Barnet får på käften för att...(den vuxne hittar alltid en förklaring) och nykomlingen kanske rent av hyllas av det nya samhället som en fantastisk kulturpersonlighet eller färggrann person.
Vad man oftast inte vill erkänna är att bägge framkallar rädsla. Barnet kanske inte väcker det genast men då man börjat inse att det kommit för att stanna och kräva sin egen plats och eventuellt utkonkurrerar andra. Nykomlingen ÄR rädsla. Sin egen rädsla och bemöts med sån av den andre. 
Men en utvecklad kultur som vår tillåter dock inte rädsla. Det är ingen bra reklam för dess medlemmar att erkänna rädsla.
Detta har anmärkningsvärda följder. I barnfallet leder det till aga och intellektualiseringen att barnet behöver få stryk för sin egen skull! I nykomlingsfallet leder det till mobbning, våld och utvisning och intellektualiseringen att "de tar våra jobb", "de startar bråk", "de är arbetsskygga och lever på socialbidrag".
Kontakt med och ett öppet erkännande av att vi människor behöver rädslan inför varandra för att närmas oss den andre på ett respektfullt vis, INNAN VI KÄNNER VARANDRA, skulle leda till att agan försvann och den s k "invandrarpolitiken" inte skulle behövas. Jag är ett par årtionden i framtiden nu tror jag men det är visionerna som utgör skillnaden mellan det döda och det levande samhället eller hur?
Barnet och nykomlingen har så många likheter sinsemellan på vad de lyckas framkalla hos omgivningen. Rädslan är en.
En annan är att båda två kommer, både frivilligt och mot sin vilja. Det andra livet lockar med ljus och röster, vare sig detta andra liv är jordelivet för spädbarnet eller ett annat land för nykomlingen. Likaså stretar det första livet - i mamma och i hemlandet - emot och vill hålla kvar sin dyre son/dotter. Barnet och nykomlingen vandrar iväg bort från något, hand i hand, mot ett nytt och annorlunda land. Man vandrar till synes frivilligt men alltid med något annat också och samtidigt, i sitt hjärta. Förnekas detta, av subjektet eller mottagaren, kommer svårigheterna att ta längre tid att överbrygga. Varken spädbarnet eller nykomlingen hoppar jämfota av glädje inför det nya. Man bär med sig något man lämnat. Förstå det! Man har det med sig, inuti. Där är det bemängt med kanske saknad. Ack, om jag vore tillbaka i den trygga livmodern! Voi voi vad bra jag hade i mitt hemland!
En tredje likhet i det här svåra är att såväl mamman som det nya landet måste ha sin identitet och sitt självförtroende i någorlunda skick för att kunna ta emot och bereda plats för barnet/nykomlingen. Annars kan det tyvärr sluta i katastrof. Detta är ingen sällsynthet.
Både barnet och nykomlingen behöver nämligen få känna frihet att öppet kunna KRITISERA den andre. Inte för att vara ond eller illvillig utan för att testa och prova just hållbarheten i det nya fästet. Kan mamman och det nya landet ta emot kritik utan att kalla det aggression eller laglöshet eller gränslöshet eller slöhet eller nånting annat dumt ... dvs utan att HÄMNAS så är det som att ge en bekräftelse för barnet och nykomlingen att det kommit TILL RÄTT PLATS. Nämligen EN BÄTTRE PLATS än varifrån det kom.
Det är dags att redan i dag, inte om 20 år, börja byta perspektiv i allt vad som rör människans förflyttningar under existensen. Vad som tidigare alltid handlat om subjektet och dennes ansvar för sina gärningar måste i dag delas lika mellan subjekt och objekt. Skyll inte på barnet om mamman inte orkar med det ... våga se mammans brister. Skyll inte på nykomlingen när den gång efter annan "bråkar" och slåss. Se vad det nya landet gör och inte gör med nykomlingen! Våga se att det nya landet är ett mycket gammalmodigt och räddhågset ställe och att en nykomling som kan hända är jagad och har den jagades blick, hos det nya landet framkallar de gamla egna känslorna av att själv vara jagad och anlägga en jagads blick.
Får jag avsluta med att tvivla på att Finland hunnit särskilt långt med sin "debriefing" av Svensk-belägringen och attacken från Sovjetunionen. Bara orden jag nu använder skapar ångest hos många. Jag vet det. Till den vill jag säga. Det är bara ångest den här gången. Det går att prata om det nu. Och låta barnet vara barn och nykomlingen nykomling så länge den behöver ... eller tills den känner sig trygg. Sen kan det nya livet börja! Inte förr! Inte förr!
Gunnar Hilén 
Nykomling från Sverige

    9.11.2006 Bryr sig Finland om mänskliga rättigheter?

Den 18 oktober arrangerade Amnesty Internationals grupp 2 och grupp 18 på Dianascenen i Helsingfors en debatt med temat ”Bryr sig Finland om mänskliga rättigheter i sin flyktingpolitik?” Med i paneldebatten var kurden och ifiskaren Shakho Sadiq som berättade bl a hur han som flykting blivit bemött i Finland och vad som har varit svårast i processen. Övriga paneldeltagare var bl a riksdagsledamot Eva Biaudet och juristen Thomas Bergman från flyktingrådgivningen i Helsingfors. 

Modigare invandringspolitik
Hösten 1999 skapades på EU-toppmötet i Tammerfors de politiska ramarna för ett program som skulle göra Europa till en region präglad av frihet, säkerhet och rättvisa. Nu, sju år senare, är det dock svårare än tidigare att söka asyl inom EU. Detta sker med hänvisning till att man vill ”förhindra illegal invandring”.
Fast vi kan konstatera att Finland kanske är bättre än de andra EU länder, så betyder det inte att jag är nöjd. Det finns brister i den finska lagstiftningen som klart bryter mot de mänskliga rättigheterna. Speciellt flyktingar med B-status behandlas ofta illa av myndigheterna, special när det gäller barn. Familjerna med tillfälliga uppehållstillstånd har inga möjligheter att utöva centrala rättigheter för att klara sig i Finland. Till exempel kan de inte arbeta eller använda sig av kommunala tjänster. 
Personer med B-status löper en uppenbar risk för marginalisering. Kanske det är därför att många går under jorden för att de är rädda för att bli tagna i förvar eller för att bli utvisade till länder där de skulle utsättas för förföljelse. 
Speciellt upprörd blev jag av Finlands inrikesminister Kari Rajamäkis utlåtande som stämplar asylsökande bl a som systemmissbrukare. Jag tycker politikerna i Finland borde vara mycket modigare med tanke på invandrarna och flyktingarna. Därför var jag mycket glad över att Eva Biaudet klart och sakligt framförde sin positiva syn på invandrarna i Finland. Överhuvudtaget tycks Svenskfinland vara mera öppet än andra delar av Finland när det gäller utlänningar.
Liksom Eva Biaudet tycker jag att lagstiftningen borde förbättras. Inget land är fullständigt säkert för alla sina medborgare. Exempelvis inträffar i de nya EU-länderna och i de länder som väntar på medlemskap allvarliga kränkningar av minoriteter, speciellt när det gäller kvinnor. De kränkningar som riktas mot kvinnor sker ofta i inom familjen, i hemmet och i slutna grupper. Därför har man hittills inte tillräckligt bra kunnat identifiera dessa som grunder för skyddsbehov.
Liksom de flesta andra på Dianascenen hoppas jag att Finland som EU-ordförandeland ser till att igångsättandet av de regionala skyddsprogrammen inte ytterligare försämrar möjligheterna att söka asyl i Finland. Däremot bör Finland erkänna sitt ansvar och aktivt arbeta för skapandet av varaktiga lösningar på flyktingsproblemet.
Shakho Sadiq
Bild: Gerd-Peter Löcke

Se även: 10 krav till Finlands regering för att förbättra EU:s asylpolitik

9.11.2006  Amnesty International

Den 18 oktober arrangerade Amnesty Internationals grupp 2 och grupp 18 på Dianascenen i Helsingfors en debatt med temat ”Bryr sig Finland om mänskliga rättigheter i sin flyktingpolitik?” Med i paneldebatten var kurden och ifiskaren Shakho Sadiq.

10 krav till Finlands regering för att förbättra EU:s asylpolitik
1. Finland bör starta en genuint politisk diskussion om gemensamma asylpolitiska målsättningar och värdegrunder. 
2. Finland bör se till att utvecklingen och igångsättandet av de regionala skyddsprogrammen inom den sk. yttre dimensionen av EUs asylpolitik inte ytterligare försämrar möjligheterna att söka asyl i EU-länderna.
3. Finland bör arbeta för att man på centrala internationella möten främjar lagliga sätt för asylsökande och migranter att ta sig in i unionen. 
4. Finland bör ta i beaktande såväl FNs flyktingsorgan UNHCRs som andra organisationers publicerade kritiska utvärderingar. Finland bör erkänna systemets strukturella problem och agera för att rätta till dem på ett sätt, som garanterar en rättvis behandling av de asylsökande.
5. Finland arbeta för att EU avstår från försöken att skapa en lista över säkra ursprungsländer. Skydd av flyktingar och politik bör inte blandas ihop. 
6. Finland bör arbeta för ett skapande av gemensamma riktlinjer för förföljelse och våld på grund av kön skall uppmärksammas som grunder för asyl i EU-länderna.
7. Finland bör säkerställa att personer, som inte kan sändas tillbaka, ges en legal status som garanterar att deras mänskliga rättigheter respekteras.
8. Finland bör arbeta för ett gemensamt system för mottagandet av kvotflyktingar på unionsnivå. EU bör erkänna sitt ansvar för världens flyktingsunion och arbeta för att varaktiga lösningar på problemet hittas.
9. Finland bör aktivt arbeta för skapandet av bindande regler angående våld som får användas i samband med avvisningar. Reglerna skall vara förenliga med relevanta internationella människorättsinstrument. 
10. Finland bör arbeta för att unionen på ett genomgripande och konsekvent sätt ingriper i problem som rör utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter.

   28.08.2006  Gunnar Hilén

Ensamma på egen hand

I Borgåbladet den 10 augusti påstår Gunnar Hiléns bland annat att bakom företagens annonstexter om att det är bra att du är 'dynamisk' står oftast arbetsgivarens krav på och tacksamhet över att du inte tänker själv utan lätt går med på de förändringar som bara ställs fram som fakta för dig." Gunnar Hilén är företagare och ifiskare med en skarp huvud. Som huvudsyssla säljer han psykolog-tjänster och arbetshandledning respektive mentalt mentorskap till svenskspråkiga. Dessutom anlitas han ibland som svensk small-talk-lärarare av finska företag. Känd är han även för sina dikter, som publicerades bland annat i årsskriften Manus. 
Otäck människosyn växer fram
Som psykolog har jag i 20 års tid använt mig av en för mig naturlig människosyn som kan kallas dynamisk-analytisk. Ingenting står stilla i en mänsklig personlighet utom karaktären. Ingenting kan heller sägas vara rätt eller fel utom då man talar om moral. Det här kan de flesta skriva under på men under senare år har det som kallas KBT ( = kognitiv beteende-terapi ) vunnit allt större åtnjutande bland både psykologer och företags-affärsvärlden och här ljuder andra klockor. Skolan har sitt ursprung i 50-talets USA och ännu längre tillbaks i experimentet med" Pavlovs hundar". Vi lär oss med träning och rätt belöning är slagordet. Inte med hjälp av kärlek till och tanken på vår medmänniska - den vi är mest beroende av.
KBT förhåller sig ofta till den olyckliga människan som om ett tankefel med tiden har fått fäste hos individen och lyckas psykologen tillsammans med individen hitta ett bättre sätt att tänka så mår hon bättre. Kort sagt så betyder inte historien lika mycket för KBT-skolan som för den dynamiska. I KBT gör man en analys av tänkandebeteendet och även andra beteenden för att sedan ersätta negativa tankar och handlingsmönster med mera positiva och lyckosamma. 
KBT bra i affärslivet
Jag hävdar att det har att göra med att det är lättare att påverka (och vilja anställa) en människa som följer denna skolas linjer och det är lättare att få en människa att ändra människosyn som håller med om att det går att lära sig tänka nya tankar, bara så där med träning och lite påökt kanske. Jag vill dock påstå att bakom företagens annonstexter om att det är bra att du är "dynamisk" står oftast arbetsgivarens krav på och tacksamhet över att du inte tänker själv utan lätt går med på de förändringar som bara ställs fram som fakta för dig. När som helst.
Den amerikanska drömmens baksida
Det här är en otäck människosyn men den växer allt starkare fram. Den är den "amerikanska drömmens baksida” och samtidigt stomme. I min värld är detta dock en maskinell syn på oss människor. För mig betyder mammas och pappas beteende mot oss som små och växande människor mycket mer och t.ex. tidiga förluster gör oss väldigt mycket mer känsliga senare i livet och i kärleken än den som sluppit sånt. Att vi känner och tänker som vi gör har att göra med hur vi själva blivit behandlade och bemötta - inte att vi någonstans, någon gång helt och hållet själva har valt vårt sätt att känna, tänka och vara. Vi är ensamma på egen hand och vi är beroende av andra, för hur vi är. I detta beroende är vi som mest sårbara. Och starka. Samma sak kan innebära flera olika saker. Det är en dynamisk syn.
KBT förhåller sig ofta till den olyckliga människan som om ett tankefel med tiden har fått fäste hos individen och lyckas psykologen tillsammans med individen hitta ett bättre sätt att tänka så mår hon bättre. Kort sagt så betyder inte historien lika mycket för KBT-skolan som för den dynamiska. I KBT gör man en analys av tänkandebeteendet och även andra beteenden för att sedan ersätta negativa tankar och handlingsmönster med mera positiva och lyckosamma. 
Prylar, teknik och fanatisk religion fyller hos oss alla samma funktion - att stå ut med att vara varsin person - men den människosynen KBT - håller nu på att sätta stopp för det. Se och ge aldrig upp, hönan blir aldrig tupp.

   13.05.2006 Jan Tunér

 Äktenskap – En plats för kärlek

Äktenskapet handlar om kärlek, trygghet, någon att krama, barn, vänskap och en plats som kallas hem. Därför skall en man 1) lämna sin far och sin mor och 2) hålla sig till sin hustru, och 3) de skall bli ett kött. (1 Mos 2:24). Men kan du berätta för mig vad kärlek är? Hur gör du för att hålla fast vid det som känns, för att våga stanna kvar, för att vilja sova under samma täcke, natt efter natt i trettio år? Vad tror du att kännetecknar en kärlek som håller? Och känner du till ett långvarigt förhållande där båda parter verkligen är lyckliga med varandra?
Äktenskapet handlar också om olika psykologiska behov som män och kvinnor har och vad de önskar från äktenskapet. Forskningsresultaten visar att gifta löper hälften så stor risk att bli sjuka eller drabbas av depression än människor som lever i andra familjelika förhållanden. Gifta par upplever sitt sexuella umgänge som mer tillfredsställande, både fysiskt och psykiskt, än singlar. Av dem som gifter sig når ca 50% ålderdomen tillsammans, medan av de som lever i samboförhållande (dvs, aldrig gifter sig) når endast 10% ålderdomen tillsammans. Barnen som har gifta föräldrar klarar sig bättre i skolan och har mindre beteende eller psykiska problem. Ensamståendes söner i Finland däremot löper 8 gånger högre risk att utveckla ett kriminellt beteende jämfört med söner till gifta. Men 50 års god forskning om familjelivet är oanvänd. Därför gör unga par exakt samma misstag och går igenom samma smärta och sorg som generationen innan dem.
Är det rätt att undanhålla så viktig information frågade sig Stephen Stacey som undervisade på Arcada i personlig utveckling och parrelationer. Han konstaterade i ett föredrag att ”samhället gör ett dåligt jobb och att det finns så mycket felaktig information om äktenskap och kärlek”. I grund och botten är den största drömmen som 90 % av ungdomar har fortfarande att finna kärlek för livet. Däremot tillbringar skolor och universitet största delen av tiden att förbereda endast för yrkeslivet. Och det är mest pojkar – många som vuxit upp endast med sin mamma – som har en bristfällig uppfattning om hur de äktenskapliga relationerna fungerar. De har inte läst någonting om äktenskapet och inte heller fått någon undervisning, medan flickorna har läst över 1000 artiklar tills de hunnit fylla 21 år. Det tar alltså tid att vända på så många år av dålig information. Men jag vill försöka att börja med upplysningen.
Skapelseordning lärde mig att “Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27). Detta betyder bland annat lika värda, kompletterande, samspel, samarbete, sensuell spänning, olika gåvor & betoningar, på jobbet, i hemmet, bland vännerna, i föreningens eller församlingens ledning.
Är det rätt att skilja sig? “Så är de inte längre två, utan ett kött. Vad Gud har fogat samman, skall människan inte skilja åt.” står det i Markus 10:8-9. Men om det ändå går sönder? Då är risken för skilsmässa i det första äktenskapet 45-50%, men ökar i det andra till 60-65%. Initiativet till en skilsmässa tas i 70% av fallen av en kvinna, i 30% av en man. Olika undersökningar bekräftar dock att det finns t o m många år senare en avsevärd del som skilt sig och anser att deras skilsmässa var ett misstag. 50% av de som skiljer sig i Finland ångrar sig efter en tid och anser att de borde ha sökt efter hjälp istället för att ge upp.” 
Att vara sambo innan man gifter sig ökar inte chansen för att äktenskapet håller, tvärtom. De löper 46% större risk att gå åt skilda håll. Dessutom drabbar depression årligen 51 av 1000 sambon, men endast 15 av 1000 i äktenskap, jämförelsevis 24 av 1000 ogifta, 41 av 1000 skilda en gång och 58 av 1000 skilda två gånger. Också risken för otrohet är mycket högre i samboförhållande än i äktenskap, p.g.a. lägre nivåer av överlåtelse. Och om du är kvinna och sambo och får barn är risken 75% att din man lämnar dig. För att ju längre mannen är sambo desto mindre entusiastisk blir han med tanke på äktenskap och att få och fostra barn.
Varför inte omgifte? Det tar i genomsnitt 7 år innan man hämtat sig från en skilsmässa. Fast det är mest kvinnor som tar initiativ till skilsmässa, så ångrar sig hälften av dem efter en tid, men då kan mannen redan vara omgift. Dessutom misslyckas 60 % av alla äktenskap för andra gången. Om en kvinna har barn från ett tidigare förhållande, och gifter hon om sig är risken 20 gånger större att den nya mannen misshandlar barnen. Och är de sambon är risken till misshandlingar ännu större än så. Ett skäl till att ta det lugnt och inte söka en ny partner kan vara att göra en återförening möjlig.
Kära du! Ge plats för kärlek! Guds och människors kärlek! Läs böcker om äktenskapet. Åk på weekendkurser!
Jan Tunér
Jan är hemma från Sverige och verkar som pastor i Andreaskyrkan i Helsingfors.

   22.04.2006  Gunnar Hilén

 Mer om det omedvetnas ambassadör och att vara på flykt

Jag har i något sammanhang dristat mig till uttrycket "det omedvetnas ambassadör".
Med det försökte jag säga att när en infödd träffar på en "utfödd" ( = invandraren, flyktingen ) så händer något inuti den infödde. Jag menar att den utfödde främlingen krafsar på den inföddes egen, inre, slumrande främling och får den infödde att kanske för första gången i sitt liv komma i kontakt med sidor av sig själv den inte visste den bar på. Många, och allt fler och fler om man får tro senaste undersökningar angående inställningen till slika utfödda, tål inte denna kontakt med sig själva.
Denna inre främling består till stora delar av ett barn som den vuxne för länge sedan glömt bort att ta hänsyn, över huvud taget eller ens lyssna, till.
Barnet i oss människor är det mest föraktade av allt levande. Forna tiders extremt tydliga och många gånger grymma initiationsriter, över allt på jorden, och vår tids nära nog totala brist på detsamma, fyller enligt mig samma syfte, nämligen att inte lyssna på det lilla barn vi också är. Man kan döda det eller nonchalera det.
Konfirmationen, 18-års-dagen med allt vad den lovar, militärtjänsten, flytten hemifrån, mm mm., allt detta finns kvar men innebörden i företeelserna är urvattnad och vi tar inte händelserna på allvar. Det finns över huvud taget inte mycket allvar kvar i våra liv men desto mer misslyckad, eländig existens men den är inte något som har med ALLVAR att göra. Du är en looser eller en framgångsrik. Det ordparet känner vi till. Men "allvar" kontra "lek" förstår vi inte längre. Jag menar att det är en sak det som gör att vi inte längre har kontakt med vårt inre barn. Vi skiljer inte på ALLVAR och LEK. Det är ingen dikotomi för oss. Det är bara ett enda NU, ett flow som inte får ta slut för då hotar stillheten, lugnet och därmed möjligheten för våra egna tankar att födas och eftersom våra tankar ofta innehåller minnesbilder från historien så hotar kaos. Kaos därför att nuets flow ger inte plats för "då" eller "sen". TID ÄR PENGAR är vad det handlar om i dag och det är en KATASTROF, varken mer eller mindre.
I ett sådant existentiellt läge, alltså ett där kaos hotar inifrån... förvisso ett helt utsökt läge för att lära oss något nytt om oss själva...och vi råkar stöta på en utfödd främling så blir det bara för mycket för oss. I det läget måste vi och jag menar verkligen MÅSTE vi, stöta bort den andre för att inte själva trilla över styr helt och hållet eller gå till anfall, som ju bekant är det bästa försvaret.
Att stöta bort, att vända sig om och gå eller gå till anfall, är alla lika bedrövliga alternativ när vi träffar den utfödde. Och minns nu min tanke om att vi beter oss så därför att vi inte skiljer på allvar och lek.
Titta på barnet ! Se när det sitter vid bordet och försöker lära sig något om att äta själv. Det är koncentrerat till 100 %. Det lyssnar eller inte lyssnar till den vuxnes råd men allt detta är på stort ALLVAR.
Se nu åter på samma barn! Det är mätt och belåtet och kastar sig ut i något som vi vuxna skulle kunna kalla för psykotiskt...om vi inte själva hade kontakt med vårt inre barn. Men som TUR är så har vi det !!! och ser att det vad barnet gör nu är att det LEKER.
Barnet talar med annan röst, sin mammas eller pappas, det använder vuxna gester, det berättar för sin mamma att nu får hon smaka av barnets mat som, tillverkad på jord och maskrosor, är världens bästa mat. Barnet LEKER, det går in och ut ur olika identifikationer med sin omgivning för att lära sig mer om densamma OCH därmed om sig själv. Det egna jaget börjar alltid i att krafsa på och beröra den andre.
Kan du skilja på allvar och lek, dvs att vara koncentrerad på en fix uppgift, här och nu, resp att släppa koncentrationen och bli tidslös - som i drömmen - så kan du också använda dig av just lekfullheten och ohotad lyssna på den utfödde, dennes annorlunda berättelser och dennes annorlunda sätt att tala UTAN att bli rädd, behöva avbryta och försvinna eller slå ( dig loss ur den andres allvar).
Jag hävdar på fullt allvar ( ha-ha-ha ) att för att kunna öppna armarna för sådana som oss - jag är också en utfödd - måste de infödda bli bättre i att skilja på allvar och lek, koncentration och association, "tid-är-pengar-mentaliteten" och drömlik tidslöshet där pengar återfår sin riktiga natur ( som ju egentligen är något så flyktigt och påhittat som en nationell eller global överenskommelse om något vi vill kalla värde ), dvs en materialiserad illusion om dess ägares förträfflighet.
Finnen är, just nu, tyvärr extremt dålig på att leka, associera, drömma och kastrera/avslöja pengars överenskomna värde-(löshet). Finnens allvarliga upptagenhet av pengars illusion om dess ägares förträfflighet håller på att bli det största hindret för att kunna öppna landet för oss utfödda. I samma grad blir han och hon okänslig för min historia och vill inte veta något om den. Den är näåmligen på allvar och när allvar bemöts med allvar så är det som med batteriet. Med plus mot plus eller minus mot minus uppstår ingen elektricitet eller ny kraft. Vi utfödda behöver er inföddas lek.
Det hände ingenting fast alla här fick egen telefon att prata i...samtalet är ännu lika långt borta.
Gunnar Hilén är psykolog från Sverige 

   20.04.2006  Berndt Zilliacus (insändare)

  Är du 40-, 50-, 60- eller 70-talets barn? Hur har du kunnat överleva?

Bilarna var inte utrustade med säkerhetsbälte, nackstöd eller krockkuddar (airbags)! I baksätet hade man ROLIGT och ingenting var FARLIGT. Spjälsängar var färggranna och målade med antingen blyrika färger eller andra giftiga lackfärger eller åtminståne lackade med suspekta färger. Det fanns inga BARNSÄKRA LÅS i eluttag, bildörrar, medicinflaskor eller i de kemiska hemrengörnings medlen. Man kunde t o m köra MOPPE utan hjälm!
Man drack direkt från trädgårdsslangen, samt andra konstiga källor, MEN inte från några sterila läskedrycks flaskor. Man byggde „HOPPAR“ och de som hade lyckan att bo längs efter en gata uppe på en kulle, fick prova slå fartrekord och kanske i mitten av kullen upptäcka att man hade sparat för mycket på bromsen. Men efter ett par olyckor lyckades man lära sig att lösa även detta problem! Man fick leka ute tills det blev mörkt. Det fanns inga mobiler. Och ingen visste var man höll hus. Skolan gick bara till halva dagen. Ätandet var även fixad. 
Vi hade sår, brutna ben, då och då. 
Brutna tänder, men aldrig, aldrig tog man någon till rätta – även om det fanns lite bråk i lekandet. Ingen var skyldig, endast vi själva. Vi kunde äta sötsaker och smörgåsar, dricka riktiga sockerdrickor och vi hade inga viktproblem – eftersom vi var alltid ute och lekte och vi var väldigt aktiva. Vi kunde dela vår DRICKA med 4 eller 5 kompisar, dricka ur samma flaska eller senare samma ölbägare, utan att någon skulle dö pga det.
Vi hade inte Playstation-, Nintendo 64-, X-Box- eller andra tvspel, 99 kabelkanaler, videobandspelare, dolby surround , mobiler , datorer eller Chatrooms eller e-bay på nätet. Vi hada bara vänner!
Vi kunde hälsa på hos kompisar gående eller med CYKEL även om de bodde någon km bort genom att bara knacka på dörren eller ibland inte ens det utan man bara klev in och hämtade ut kompisarna för att leka. Ja, ute, oavsett väder! Utan vakter! Hur kunde det vara möjligt? Vi spelade fotboll i ett mål och om någon inte kom med i ett lag den gången, så inte fick man psykiska men för det och inte blev det världens undergång. Vissa skolkompisar var inte lika duktiga som andra, och när man var tvungen att gå om en klass, då fick man helt enkelt repetera. Ingen blev skickad till psykolog eller psykiatriker pga det.
Ingen hade dyslexi, koncentrationssvårigheter eller var hyperaktiv, - läsåret bara repeterades och alla fick sin chans. 
Vi hade frihet, fritid, tillbakagångar, framgångar och något att göra. Och vi lärde hantera allt detta. Joker frågan är bara: Hur har vi kunnat vara i livet så här länge? Och framför allt:Hur har vi kunnat utveckla vår personlighet???
Tillhör du även denna åldersgrupp? Fifties
Om det är så skicka denna till vänner i samma åldersgrupp, till dina barn, syskonbarn osv. Eller så kan du svara på detta. (Du behöver inte, inget kommer att hända) ;-)
Så att de kan se hur det VAR tidigare .......
Insändaren, Berndt Zilliacus, är känd som "Flamma till häst" och bor nuförtiden i Sverige med sin hustru Kate Steele-Ziliakus. Juttun har landat i hans dator med annan avsändare och den är ute och rör på sej i cyberrymden