”Jag är så glad att jag är svensk…HO HO!”

Sjöngs det i svensk TV på det glada sjuttiotalet. Då handlade det om ett komediprogram och hade inte det minsta att göra med vare sig invandring eller rasism. Idag känns den frasen förvånansvärt aktuellt igen, men stolt förkunnar vi att de invandrade omedelbart bör utvandra igen till det land de nu må komma från. Detta under tiden som vi mumsar i oss pizzor, kebab och spaghetti, klär oss i Lewis-jeans och saronger och letar efter billiga solsemestrar till Turkiet. En ekvation som faktiskt inte går ihop, hur man är försöker. 

Därför blev jag oerhört fascinerad när jag, i äkta Svea Rikes- anda, tittade på den svenska finalen av Melodifestivalen 2005. I varje av de fyra deltävlingarna fanns det en s.k. nysvensk som presentatör. Och stor-finalen hölls bl a av vår egen Esbo-pojke; Mark Levengood. Denna gång utan sin make jämte sig. Av sångarna var en sjättedel med rötter från andra länder och jag njöt i fula drag. Aldrig har väl Sverige varit så politiskt korrekt som nu? Christer Björkman som programkoordinator borde belönas med ett pris värdigt Nobel. Ändå gladdes jag åt att det var en helsvensk som valdes att representera mitt hemland. Att man aldrig lär sig.

Annat var det då jag kom till Finland och som bäst höll på att skriva in mig hos alla de möjliga (och omöjliga) instanser som man som nyinvandrad måsta göra. Med ett obefintligt lokalsinne vandrade över Helsingfors’ gator och torg i hopp om att någon dag bli klar med allt pappersarbete som det innebär när man byter land. Mina förhoppningar att lyckas var inte särskilt höga. För visst har jag nog läst en och annan spaltmeter om hur invandrare får tillbringa månader, ja, år i flyktingläger. Fast de kanske inte tillhörde EU? Summan av kardemumman så tog det mig bara en månad att bli nyfinsk. På knagglig engelska fick jag all tänkbar hjälp och det finska systemet kändes mig både professionellt och välkomnande. Framförallt den dagen jag stod framför kassan på Posten och väntade på att få mitt nya skattepapper. Leende började kassörskan tala med mig på bruten svenska. Jodå, nog var hon finska alltid, ”men man försöker så gott man kan” sa hon och överlämnade pappret till mig. Detta med den lägsta skatteprocent jag någonsin sett och dreglande tog jag emot det. 

”Om man har samma namn som Kronprinsessan av Sverige” sa hon klurigt ” så vill man ju själv vara en bra representant för sitt land”. 

Larrie 

Se även 
Bättre flytta än illa fäkta?