Gerd- Peter Löcke och
Malin Kaiser [zoom]
(Foto: Stefan Hauck)

Jan-Erik Enestam
(Foto; SFP)

Gunnar Jansson
(Foto; SFP)

(Foto: G-P Löcke)
[zoom]

Torsdagen den 16.10.2003 samlades Svenskfinlands politiska elit i SFV-salen i Helsingfors för att diskutera Europas framtid. I-Fisk hade äran att delta i ordförande Gerd-Peter Löcke som träffade på många bekanta. Bland de cirka 75 gästerna fanns Astrid Thors, Charlie Hindsberg, Christina Fraser, Rurik Ahlberg, Satu Rönnqvist och Ulla Ackrén. Men det fanns även tillfällen att knyta nya bekantskaper, främst med Ålands nya representant, riksdagsmannen Roger Jansson, men också med Sebastian Gripenberg och Malin Kaiser. Toppmötet öppnades av SFP:s partiordförande Jan-Erik Enestam.

Ungdomens framtid
Malin Kaiser representerade ungdomen och ungdomens framtid i Europa. Malin är vice ordförande för den Europeiska studentorganisationen AEGEE, som grundats 1985 i Paris. Idag har organisationen omkring 20.000 medlemmar från 28 länder. Malin berättade hur AEGEE kämpar för ett Europa utan gränser. Hon påpekade att det ännu finns alltför många onödiga gränser eller hinder för ungdomar som vill studera utomlands. Alla medlemmar från de 28 länderna har ju inte likadana möjligheter att förverkliga sina framtidsplaner. Redan inom EU finns det några hinder kvar. (Vi Ifiskar vet ju själva bäst, vad det kan vara frågan om.). AEGEE själv har inga nationsgränser, och fungerar således inte på nationell nivå. De jobbar för integration genom vänskapsband, seminarier, workshops och studentutbyte. Politiska ambitioner fullföljs genom fredsarbete för ett stabilt Europa och genom aktivt medborgerskap. Enligt Malin tycks EU inte ännu vara moget för krishantering.

Grundrättighetskonvent
För Malin var det säkert inte lätt att tala sist, efter Jan Erik Enestam, Teija Tiilikainen och Gunnar Jansson. Jansson kommenterade Stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska Unionen mycket kompentent och med en smula humör.
Konventet ville inte uppfinna hjulet på nytt, inte heller ett helt nytt hjul, berättade Jansson. Deras syfte är att bygga en gemensam framtid (Art.1) för folk med ansvar för stadgan (Art. 28) och framhäva respekten för minoriteter (Art 2) med repressivt skydd genom unionella och nationella ombudsmän (Art 28). Det skulle också grundas en domstol för att lösa konflikter för individen (GL 3, 118). Men vilka konflikter det gäller är EU inte ännu ense om. Jansson skrattade över några interna kommentarer inom konventet. Till exempel tyckte Spanien att ’minoritetsskydd är väl bra för människan, men inte för staterna’. Frankrike å sin sida ansåg ’att det inte finns någon minoritet, för begreppet finns inte i franska grundlagen’.

Tammerforsmötet
Vid ett extra toppmöte i Tammerfors i oktober 1999 fastslogs att stadgan skall utarbetas av ett ’organ’ med 62 medlemmar från statscheferna, statsparlamenten, Europaparlamentet och Presidenten för kommissionen. EU hade nu sjösatt något alldeles nytt, som tidigare inte prövats, varken vad gällde uppdrag eller arbetsmetoder. Nu inleddes en febril aktivitet runtom i Europa. Finska riksdagen utsåg riksdagsledamot Tuija Brax och Roger Jansson till ordinarie medlemmar. Arbetsmetoderna för konventet skulle genomsyras av innovation. Eftersom allting var nytt skulle förstås nyskapande befrämjas. Processen skulle vara genomskinlig, öppen för alla också via Internet och medborgarsamhällets röst komma till tals. Slutprodukten skulle eftersträvas med samförstånd och omges av så stor enhällighet som möjligt.

Stora ord – mycket kritik
När konventets ordförandes, tysken Roman Herzogs hustru dog, blev Jansson frågad om han kunde åta sig uppdraget att ersätta Herzog som ordförande. ’För mig går alltid allmännyttan före egennyttan i politiska värv’, berättade Jansson. ’För mig var det mycket viktigare att medborgare får en stadga om grundläggande rättigheter än att jag skulle utmärka mig i den processen’. Kritik mot grundlagen fick utlopp, när presidiet behandlade 1054 ändringsförslag. Enligt Jansson var konventet inte enigt om tidsanvändning (vad är punktlighet?). Det finns även för stora skillnader inom rättskultur. Dessutom framträdde den eviga motsättningen mellan federalister och nationsindividualister i EU-bygget.

Finlands önskemål
Alla finländare jobbar enligt Jansson målmedvetet och tålmodigt, både i och utanför konventet, för att visa att det som är bra för oss är också bra för andra. Det rör sig alltid om ett ärligt uppsåt att förbättra tillvaron för EU-medborgarna. Miljöskyddet och barnens rättigheter ”ligger rätt i tiden”. De kunde så småningom tas in i stadgarna. De två andra, skyddet av minoriteter och rätten till god förvaltning bemöttes däremot med misstro och direkt motstånd.

Ifisks önskemål
Frågan om rätten till god förvaltning finns endast i Finlands grundlag. Som ordförande för en invandringsorganisation ser jag alldeles för tydligt hur begreppet förvaltningen bokstavligen väcks till liv. Begreppet ”god” betyder ju enligt mina erfarenheter i detta land ”felfritt”. Ämbeten blir således uppmuntrade till en alldeles strålande (pappers-) förvaltning i stället för att kanske komma ihåg att det är människor det är frågan om. Hon vill leva ett gott liv och inte förvalta sitt liv gott, hon vill inte ha transparenta papper (de är svåra att läsa), hon vill samtala och lyssna till personliga ord av en partner. Som Jansson konstaterat gör stadgans blotta existens att det inte finns någon väg tillbaka. Nu återstår endast att hålla reda på skillnaden mellan subjektiva rättigheter och politiska målsättningar samt bestämma sig för hur unionsmedborgarna skall kunna förverkliga dessa subjektiva rättigheter på ett hållbart sätt. Till ett mänskligt sätt, bör jag tillägga.

Text och foton: Gerd-Peter Löcke

Roger Janssons kommentarer är tillgänglig på nätet under adressen www.europarl.eu.int/charter/default_sv.htm

Titel