Död Kalle firades på Nylle

Svenska dagen är här igen. Den 6. november är finlandssvenskarnas dag och kung Gustaf II Adolfs dödsdag. Festligheter och program ordnas runtom i Svenskfinland. Som arrangör står oftast Svenska folkpartiet, Folktinget eller ungdoms- och intresseföreningar.

Fester ordnas för såväl gammal som ung men de följer ett identiskt mönster. Medelålders och äldre erbjuds föreläsningar och föredrag om svenska språkets framtid eller om den finlandssvenska kulturen. Ungdomar däremot serveras en traditionell supfest bland finlandssvenskar. Utbudet är stort men hur är det med efterfrågan och publikintresset?

Bland ungdomar är intresset för de traditionella Svenska dagen-festerna svagt.

Tanken väcks om de traditionella festerna är till för SFP- aktiva och övriga svensksinnade? Eller är Svenska dagen en fest för gemene finlandssvensk? Svenska natten däremot väckte ett avsevärt större intresse bland studerande.

Trots nya vindar i Svenska natten finns det en del svensksinnade ungdomar som gärna firar Svenska dagen natten innan. Men firas Svenska dagen av ungdomar för svenskhetens skull? Eller är det ankdammen och kompisarna som väger tyngre?

Unni Björkskog
Morgon Vrålet

Svenska dagen och USA

Så här inför svenska dagen kan det vara skäl att erinra om vissa grundläggande betoningsregler i svenskan, och främst då den som säger att fasta fraser och tvåordsnamn (som t.ex. svenska dagen, Vita huset och Ålands hav) uttalas med tryck på det senare ordet. Låt oss alltså i övermorgon flagga för svenska dágen åtminstone på denna sida Ålands háv!

Frasbetoningen i svenskan skiljer sig alltså dels från betoningen av sammansatta ord (jfr allhelgonadagen med tryck på allhelgona och svenska dagen med tryck på dagen), dels från betoningen av tillfälliga kombinationer av t.ex. adjektiv och substantiv (jfr det vita huset med jämnt tryck på vita och huset, och Vita huset med huvudtrycket på huset).

I princip gäller som bekant samma betoningsregel också för initialförkortningar med tre eller fyra bokstäver. Vi säger alltså USA, FNB och OECD med betoningen på den sista bokstaven, men FN, EG och JO med trycket på första bokstaven. Den som brukar se på svensk TV vet emellertid att så inte alltid är fallet i rikssvenskan. Tvärtom kan man säga att det under senare år har blivit allt vanligare i rikssvenskan med huvudtryck på första bokstaven i trebokstavskombinationer som USA.

Detta tryckmönster i rikssvenskan har uppenbarligen uppstått genom att bokstavskombinationerna allt mer uppfattas som ord (jfr stavningen Esselte av det ursprungliga SLT). Men en förutsättning för ett sådant uttal är så vitt jag kan se att bokstavskombinationerna uttalas med den rikssvenska gravaccenten, som innebär att den sista bokstaven får ett starkt bitryck. USA och FNB med tryck på första bokstaven och finlandssvensk akut accent låter inte svenskt.

Också den i rikssvenskan vanliga betoningen av nästsista bokstaven i fyrbokstavskombinationer som SAÓB hänger uppenbarligen ihop med gravaccenten, och det naturliga uttalet i finlandssvenskan är också här med tryck på sista bokstaven.

Hedersledamot och bibelkunskap

Ett annat fall där skillnaderna i accentförhållandena har lett till olika uttal i finlandssvenskan och rikssvenskan är vissa typer av sammansatta ord. I sammansättningar som dotterbolag, hedersledamot, bibelkunskap, läkarvetenskap, finkänslighet och kortstavighet skjuts bitrycket i rikssvenskan till den sista så att säga betoningsbara stavelsen, i dessa fall till -lag, -mot, -skap och -het. I finlandssvenskan behåller däremot de ord som utgör senare leden i allmänhet sina tryckförhållanden. Vi säger alltså héderslédamot medan man i Sverige säger hédersledamót.

En sådan tryckförskjutning är emellertid inte helt främmande för finlandssvenskan. Om det första ordet i sammansättningen är enstavigt eller har trycket på sista stavelsen sker det tvärtom ofta en förskjutning av betoningen också här. Ord som husundersökning, tvättinrättning och oförutsedd uttalas nog för det mesta med bitrycket på -sök-, -rätt- respektive -sedd också i finlandssvenskan. De flesta av oss kan väl också tänka sig att uttala världsmästerskap med bitrycket på -skap, även om vi utan tvekan lägger bitrycket på -mäster- i t.ex. skyttemästerskap.

Hur vi lägger trycket i ord som de här hänger som sagt intimt ihop med accentförhållandena (intonationen), och det gör att det inte finns någon orsak för oss att i detta fall försöka följa de rikssvenska betoningsreglerna. Det skulle i många fall bara låta konstigt.

Men svenska dagen ska vi säga med tydligt huvudtryck på dagen.

Mikael Reuter

Tvåspråkigheten - en tillgång för hela folket

Det är ett rätt intressant faktum att Svenska dagen började firas ungefär samtidigt som representationsreformen i Finland gav den finska folkmajoriteten en ställning som bättre motsvarade dess numerära storlek. I många avseenden hade skapandet av finlandssvenska nätverk att göra med en försvarskamp där dock långtifrån alla svensktalande deltog. Den fennomanska rörelsen, med ett starkt inslag av svensktalande, syftade till att ge finskan dess rättmätiga plats i samhället.

Det kan låta som något av en paradox att just denna dag den 6 november valdes med tanke på dess historiska konnotationer. Slaget vid Lützen och Gustav II Adolfs död år 1632 var inte avgörande för Sveriges europeiska stormaktsställning, men var ett steg på den väg som genom Karl XII:s krigsäventyr och 1808 -1809 års krig småningom bildade grunden för Finlands separata identitet och därmed den finska majoritetens hegemoni.

Under de 90 år som gått har mycket inträffat. Svenskans ställning som andra nationalspråk är lagfäst, och med en forskares ord kan man säga "finsk- och svensktalande i landet ser lika ut, har samma religion och en på samma sätt socialt varierande livsstil Solidariteten med det Finland som var kom till uttryck under våra krig, men framkallade efteråt vissa konfliktsituationer när det hävdades att "svensk jord" skulle odlas enbart av svensktalande.

Svenskans helt ohotade ställning i det finländska samhället kan ibland ge en finsktalande anledning att undra varför försvarskampen alltjämt fortsätter - trots den omfattande autonomi som den svensktalande folkdelen besitter; trots den dramatiska sociala förändring som bl a symboliseras av att antalet svensk-finska äktenskap är större än antalet svensk-svenska; och trots att intresset för svenskundervisningen stigit påfallande, att döma av de problem som uppstått i daghem och lågstadier.

Politiskt har den finlandssvenska minoriteten varit företrädd i de flesta regeringar under tiden efter kriget och därmed haft både inflytande och medansvar. Det vore egendomligt om detta deltagande inte hade resulterat i att svenskspråkiga intressen vore tillgodosedda. Å andra sidan är det helt förståeligt att det här slutresultatet kan reta många mindre framgångsrika medtävlare.

Den helt marginella finskhetsrörelse, som ibland får överstor publicitet, överskuggas helt av sociala, ekonomiska och politiska realiteter och den konsensus som råder bland beslutsfattarna i Finland. Det råder samförstånd om att vi trots vårt europeiska engagemang också delar en annan geopolitisk dimension, som omfattar Sverige och det övriga Norden, men självfallet också Baltikum och våra grannförhållanden österut.

Det har ibland från svenskspråkigt håll uttalats oro över att tvåspråkigheten kan leda till "halvspråkighet", men det kommer an på finlandssvenska familjer, i "blandäktenskap" eller i helt svenskspråkiga familjer att uppmuntra den unga generationen att läsa böcker, och inte enbart konsumera seriemagasin, video och TV. Att råda bot på språklig fattigdom, vare sig svensk eller finsk, kan inte enbart vara skolans sak.

Enspråkiga svenska lösningar kan vara motiverade på vissa områden, men när det gäller högre forskning eller icke språkbaserad konstutövning bygger man i dag vidare nätverk, som ofta förutsätter kunskaper i andra europeiska språk och gör enspråkighet till en omöjlighet, vare sig svensk eller finsk.

Det är däremot ur rättvisesynpunkt försvarbart att statsmakten ser till att det finns svenskspråkig personal i vårdsektorn och speciellt när det gäller äldreomsorg. Men enspråkiga lösningar leder inte alltid till önskat resultat i ett samhälle av skärpt medvetande om begränsade offentliga resurser.

Den svensktalande minoriteten har framträdande företrädare för vetenskap och kultur, vilket tyder på oförminskad livskraft. I ett land där 94 procent av befolkningen har finska som modersmål är det däremot rätt naturligt att antalet rent svensktalande språköar (med undantag av Åland) med tiden blir mindre, men det innebär endast större och mera fruktbar växelverkan mellan de två språken.

Det har ibland på finskt håll funnits en vanföreställning som byggde på bilden av två högljutt samtalande finlandssvenska damer i en spårvagn i Helsingfors. Verkligheten har förändrats, samtal kommer att föras på många språk i ett något mer multietniskt Finland, där de svensktalande åtnjuter rättigheter som de själva på bästa sätt kan förvalta, ett samhälle som under lång tid levt och kommer att leva i växelverkan mellan finskt och svenskt.

Det hindrar inte att man på finskt håll, och med understöd av många finlandssvenskar, ansett det vara en anomali att "ruotsinsuomalaiset" i Sverige haft betydligt större svårigheter att få sin röst hörd när det gällt strävanden till acceptans för deras språkliga bakgrund.

När det gäller de finlandssvenska nätverken, av vilka Folktinget är ett, kommer det an på dem själva att visa sin vitalitet i ett samhälle där de många sociala problem som finns inte är baserade på språktillhörighet och inte kan lösas på den basen.

Folktinget har i sitt arbete aktivt försökt lyfta fram tvåspråkigheten. Det är en god insikt om man förstår att tvåspråkigheten inte endast är en tillgång för finlandssvenskarna, utan att den är en tillgång för hela folket. Jag önskar Folktinget framgång i sitt viktiga arbete.

TAL AV REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI 6.11.1998
VID SVENSKA DAGENS 90-ÅRSJUBILEUM